Luckan

Idag upptäckte jag att du är ganska viktig för mig. Jag kom på en ganska vacker beskrivning för dig, en metafor som jag nog alltid haft i huvudet när andan fallit på att skriva här. Ofta har där funnits ett behov för "luft", "andrum" och en oskyddad kontinent av vildhet och frihet. Jag kom på att du var som en lucka till en fri himmel. Med några få ord bygger man sig en stylta av personlig självuppfyllnad, en pelare att vila sin akademiska strävan på. Kvoterad mental hälsa, whenever you want it. Du är viktig.

Rutinen har inte riktigt hittat mig här i stockholm. Det mesta har fallit på plats men de sista detaljerna kommer nog ta tid att slipa till, inget ont sagt om det. strävandet efter den hållbara rutinen är väl ett evigt lopp, men jag vet att det finns ytterliggare en eller två växlar som ej än har slagit in. Jag återkommer när de har kopplats in, blir väl om en månad eller så. jag tänker främst på var man ska lägga ribban för skolan kontra fritiden. Vill inte kompromissa bort fritiden bara därför att skolan händelsevis råkar vara mer tidskrävande än att ta det lugnt med sig själv eller sina vänner. jag har haft ett skadligt förhållande till skolarbete kontra fritids-frågan förut, and that not where I want to be. Men jag är stark och vet hur jag vill ha det, ge mig en månad så ska jag jävlar ta mig visa er. haha! Gud, ja, nu känns det sådär bra i magen. Jag går omkring och känner mig glad, av ingen anledning men egentligen av alla anledningar i hela världen. Älskar många just nu, och det är en underbar, underbar känsla!
Kärlek!

Ett kreativum

Sånger hörs från andra våningen. I pauserna hördes nöjda suckar och det är varmt nu. Solstinna dagar, såsom i södern, föreställde jag mig. Jag njöt av kraften jag funnit. Här fanns inget hinder längre. Händerna var såriga och torra som krut och jag älskade det. Äntligen hände det. Det trånga mörka rum vars skuggkastande slöjor tidigare bundit mig, hade vält i sin ruin och gått under. Jag såg nya vidder, och sucken som gick genom rummet värmde min panna och kom den solbrända luggen som hängde däröver att flyga runt i ett förnöjt sensommarlikt mönster. Jag höjde blicken från bordet och tittade ut genom ljuset som kom från de öppna fönstrena, och jag mindes hur allt borde vara. såhär, precis så här.
kärlek

En helt vanlig morgon.

Institutionen för Inredningsarkitektur och Möbeldesign, så heter det. Det låter ganska flott. I folkmun tar man förkortningen "I.A" till gagn. Tunnelbanan röda linjen mot fruängen. Timman är tidig men jag är inte, jag är sen. Jag jäktar och känner hur två portioner gröt, proteinshaken och knäckebröden med keso och kalkon hoppar oroligt upp och ned i svalget. Varför lär man sig aldrig. Den frågan lär jag ta med mig i graven. Mornarna är kyligare nu. Daggen ligger över bilrutorna när jag sneglar på dem genom det gyllene morgonljuset. Hösten smyger sig över en, långsamt men otvivelaktligen. Snart växer frosten över nyponriset och den fjäderlätta dimman från människornas andetag står som fontäner ur de jäktande stockholmarnas flämtande trynen. Jag virvlar runt och fångar en glimt av en stigande sol, ilsken och slagen, och så är hon borta. Den mörka storstadssilhuetten tornar sig mot skyn och kastar svarta slöjor över landskapet nedanför. Det nya mörkret är i antågande och jag vet genast, på bara bråkdelen av en sekund, att en ny tid är kommen. Jag märker att jag springer. Benen försvinner under mig och världen flaxar förbi i ett enda okontrollerbart kaos. Jag rasar och ur mig ljuder ett helt liv av samlade skrin av djupaste vansinne och galen eufori. Och plötsligt fattar jag grepp. Marken breder ut sig under mig, och jag känner hur jag andas. Ljuset spricker igenom de stängda springorna mellan ögonlocken och snart hör jag en röst om ropar: "Nästa station Telefonplan, Telefonplan!"

(När jag skrev det här inlägget lysnade jag på (sista två minutrarna): Sigur Ros - Untitled #8)
Kärlek!

Let's do this thäng!

Oj, vilka ord ska jag ta till muns för att beskriva euforin i sinnesvärlden. Det här är en odyssé i rätta val, det känns i hela kröppa. Skolan är gigantisk. Korridorerna sträcker sig långa utmed telefonplan och vissa av huvudgångarna är så breda att skenande lastbilar skulle kunna begagna dem. Konstfack är stort, det är gammalt och det funkar. Administrationen är igång, take that Växjö. This time, it's all about me. Folk vet sina positioner och jag vet min. Nu gör vi det här tänker jag högt för mig själv, flera gånger, gång på gång. varje gång är som en explosion, locket far upp och ett avgrundsvrål öppnar alla himlens portar. Gud vad jag är stolt. Nu gör vi det här! Lets get ready to RUUUUUUMBLEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE!!!! Kärlek!

fredag kväll

Hanna, du inspirerar mig ständigt med din "go get em" attityd. jag ska lära av dig och bli lite mer handför i fortsättningen. Resultatet av den här bestämmelsen kommer förmodligen resultera i att jag bygger en vägg i min lilla etta. lilla etta goes tvåa in a matter of spånskivor och skruv. inget permanent dock, då blir hyresvärden rasande, liksom min "vägg" om de får reda på den. Jag satt idag i en timme och plannerade denna vägg. vilket under! jag längtar tills farsan kommer på besök nästa gång, då ska jag tvinga honom på en omväg inom brädgården. in other news så har jag huserat i stockholm i snart en vecka. Vardagslivet har inte infunnit sig ännu, och jag har ännu inte lyckats lokalisera sopstationen, vilket har resulterat i öppna fönster, min hälsa till gagn. Jag ska ta ett redigare tag i problemet imorgon, hajkskorna på, spejarglasögonen på on-läge och jag mig uti stockholmsvimlet bege. nu ska här skipas rutin. jag gillar rutin, eller, åtminstone rutin som man mår bra av. Jag vet att jag kan, men den dröjer nog någon vecka eller tre in i höstterminen. men jag väntar tålmodigt under min korkek. Sommaren har varit en odyssee i spontanitet och dagdrivande-itet. Den har frestat på många nerver och testat mig, it really has, men jag har överlevt hittils och felar min blick mig ej, så ljusnar horisonten. Jag är spänd, otroligt spänd. framtiden är i antågande, och jag är inbjuden. I'll see you there:) Godnatt! Kärlek!

ett år

Arbetsuppgift till Konstfack

Imorgon blir jag 22 år, eller rättare sagt, jag har varit 22 år i 44 minuter. Förra året hade vi en dunderfest med långbord i trädgården, rökmaskiner, stroboskop och blinkande färglampor och kvarterets ljudligaste dunka dunka. Ett år. Var var jag för ett år sedan? Vilken människa var jag då? Vilka människor var ni? jag kände inte ens alla av er, många av er blev nya människor i mitt liv under detta året. Det har varit ett händelsefullt år, fullt av sagor om människor. underbara sagor, vackra sagor, tradgedier och komedier. Jag minns dem alla, och tackar er för att ni finns till. När jag senare lägger mig ner i sängen för att sova skall jag läsa minnena om sagorna om er och somna med ett leende över ansiktet. Ni gör världen till ett mysterium, ett fantastiskt kaos, en sorglös dröm av lycka och kärlek. Lev länge och lyckligt, så gör jag detsamma. Godnatt! kärlek

Vem är du och vem är jag och vem är han mitt emellan?

Det har hänt en hel del saker, bloggkompisar, och det mesta känner ni nog redan till. För mig är det en personlig tradgedi. Den senaste tiden har varit hjärtskärande och svår och jag vet inte, inte helt säkert, om jag är samma människa längre. Vad har jag kvar, och vad har jag förlorat? Jag vet ingenting, vem den nya jag är får framtiden utvisa men just nu är han en främling. Det är inte det att jag inte känner, kanske tänker jag bara inte längre lika klart som jag gjorde innan. Jag känner mig så pass svårdefinierad att jag många gånger varit inne här på bloggen för att skriva ett inlägg, för jag har så många känslor som jag behöver uttrycka, men de hopar sig i händerna och sänder ingenting annat än en suck över tangentbordet. Börjar jag kanske få det där duktighetssyndromet, är det också därför jag tränar på gymmet hela tiden? Vid min gud, låt mig slippa behöva imponera. Jag borde veta bättre än så. Take it or leave it, Henrik!
Det har hänt en hel del saker, men vilken typ av människa vore jag om jag inte tillät mig själv vara känslosam över dem. Känslor är okej, och de är fucking underbara. Igen blir jag häpen, över hur vacker världen är. Tänk så vackert att man får sörja kärleken, att man får sakna den och minnas den, känna ömhet och vördnad inför den. Det är väl så man riktigt säkert vet att den verkligen betydde någonting för en.
Tack för att ni finns, underbara människor! Ni betyder världen för mig! Kärlek!

snart dags att ta sommarlov.

Ja, nu är det snart dags att ta sommarlov - på riktigt. Skolan har för visso slutat för ungefär en vecka sedan, lite mer, men än sitter man och gnuggar sina geniknölar över växjöbryderier som ej än låtit sig ta till ända. Jag har ny-examination nu i veckan, fick inte riktigt godkänt på sista projektet, men det är en mindre komplettering, ganska lätt att göra. Dock kommer det kräva en hel del tid och engagemang. Jag komemr behöva bege mig upp till växjö igen för att sedan bli kvar där ett par dagar innan examinationen, mest datorjobb och sådant. Men det är inte skoj, alltså. jag var där uppe för handledning en snabbis i onsdags, och där var helt dött. Jag såg kanske totalt 10 levande personer på två dagar, skandal. Så jag ser inte direkt fram emot min visit nu i veckan, hoppas bara det går snabbt och smärtfritt. in other news, fast jag är helt övertygad om att ingen missat det, har jag kommit in på konstfack. Jag börjar till hösten på en utbildning där som heter Inredningsarkitektur och möbeldesign, och jag är i full färd med att leta bostad i stockholm. det går sådär, men nöden är uppfinningarnas moder som någon smart person sa så hamnar jag bara i nöd så kommer nog allt lösa sig ändå. Fast jag ska försöka ordna det bra för mig den här gången så jag slipper bo i ett gammalt ombyggt mentalsjukhus så som jag gjorde i Växjö. Jag har alltså sagt hejdå till alla mina växjökompisar, det var så sorgligt. Man har lärt känna så otroligt många fantastiska människor, och det gläder mig att vi en dag i framtiden kommer bli kollegor. Då kan man ringa varandra och fika och grejer, kommer bli riktigt mysigt. Victor är i Paris och arbetar. Saknar honom som tusan, men han verkar ha det jättefint där. Han skall även en sväng bort till barcelona nu i veckan för något tidningsjobb där. Tänk så underbart att få resa så mycket och komma till platser man annars aldrig hade kommit till om man stannat hemma. Livet är fantastico. Jag har inte skrivit här alls mycket den sista tiden. ett inlägg i månaden. jag behöver dig förmodligen inte mer, bloggen. du kanske har tjänat ditt syfte. Men det är skönt att veta att du finns här när jag behöver dig. Jag ska nog försöka koncentrera mig på att göra icke-datorgrejer nu i sommar så jag inte blir ännu mer närsyt än vad jag redan är. Världen är där utenför fönstret och jag skall snart bege mig dit ut och utforska varenda liten millimeter av den, för ibland är det som hannanas säger; allt är intressant. Jag är i en fas i livet, fär det faktiskt visat sig stämma ganska bra. Kärleken är fortfarande det största, och därefter kommer nyfikenheten, och nu ska jag bejaka de båda och laga mig själv lite mat. Kärlek till att äta har jag, och nyfikenheten ligger i att få se vad det råkade bli. Haha. Sen ska jag skissa på det envetna projektet så att jag någon gång detta årtusende, kan kalla mig ledig. Kärlek på eder. Kram, tjao! :D

Hoppsan!

Hallå! Oj vad ofrekvent det har blivit på senaste. nu hann jag inte läsa när jag publicerade det senaste inlägget, men jag gissar att det börjar dra sig mot en månad sedan. Det har helt enkelt inte kännts så påfallande att behöva skriva här längre, i samma utsträckning. jag antar att det beror på att sommaren är här, och man är inte längre fjättrad i sin lägenhet längre. Men livet vankar på som vanligt. Sitter nu och bävar inför beskedet från konstfack, kommer jag in, eller inte. Hu jeda, undrar hur det har gått för Oscar. Grejen med konstfackansökningen är att jag inte ens vet om jag vill börja där i höst. Jag vill som jag alltid velat, bara ha ett alternativ. Det känns ändå himla bra just nu. Med allt. Är tillfreds, makalöst tillfreds. Men någonstans lurar en allt växande nyfikenhet. Snart är det sommar, och eftersom jag inte har lyckats skaffa ett sommarjobb, så tänker jag luta mig tillbaka och se vart min nyfikenhet bär mig. Det ska bli så spännande att få åka tillbaka hem till Helsingborg och lära känna min familj igen. Undrar hur det kommer bli. Jag har inte bott hemma på två år, med undantag för förra sommaren, så jag undrar hur saker och ting är där hemma egentligen. Spänd för framtiden. Jag är i skrivande stund i Göteborg hos victor. Han är i skolan och jag sitter här och tar mig lite välförtjänt ledigt. Fast jag åker tillbaka hem till Växjö igen ikväll. Solen bränner mig på ryggen från fönstret i balkongdörren och den från min barndom välbekanta doften av hägg sprider sig från andra sidan vägen och tränger in i den solbadande tvåan på kalendervägen.
Nu ska jag bege mig in till stan och reklamera ett par byxor. 4 veckor höll de denna gången, nytt rekord i förakt mot den hållbara utvecklingen. Jag känner nästan att jag vill mörda någon, är detta vad jag får för 400:-, dessutom har de tappat sin passform. uselt skräp. Cheap monday. cheap "expensive fucking lousy crap eating swinebag puke shit douche" monday. fast jag är glad. Kram!!

One weeks notice

Hallå!

Mycket har hänt. Låt mig bara få ta några stillsamma andetag innan jag börjar, ok.
Jag ska till intervju på konstfack på tisdag. Det hade blivit något fel med posten, för jag fick aldrig mitt antagningsbrev till intervjun, så jag antog liksom att jag inte gått vidare i urvalet. Sen ringde de från konstfack idag och undrade vart jag höll hus, för de satt alla och väntade på mig. Jag blev givetvis väldigt shockad, för jag hade verkligen inte fått något brev om det. Så vi kom överens om en ny tid, tisdag nästa vecka klockan 12.30 i Stockholm. Så himla nice, all möda har gett sin avlöning. Så hiiiiiiiiiiimla skönt och roligt. GUUUUUUUUUUUUD. Sen blev jag idag dessutom med beröm godkänd i kompletteringsuppgiften från föregående kurs vilket ocokså var en sten lyft från axlarna. Vi har nu påsklov, och jag är ledig fram tills måndag, så det ska bli skönt att få ledigt så jag kan njuta lite av solen. Jag trivs som fan med min nya livsstil, jag går. Går, går, går, går. Jag går till och med in till stan! det tar ca en timme, enkel väg, men det är så himla skönt och så luktar det så gott utomhus. Träningen går också fort framåt, jag älskar känslan av träningsvärk i kroppen. Har tränat varannan dag nu i snart tre veckor, och trivs som fan med det, jag tar mig tid. Jag har också lyssnat klart på ljudboken; män som hatar kvinnor. Med andra ord ligger jag för en gång skull rätt i tiden. Jag brukar vanligtvis ligga en sisådär fem till tio år efter alla andra med sådant, men just den här gången har jag hakat på trendvågen. Känns skönt, för då kan jag delta i debatten om boken, och det tycks debatteras om den överallt. spännande bok för övrigt, och ljudbok är en underbart ljuvlig uppfinning. Man får akta sig så man inte blir förslappad och glömmer hur man läser bara.
I övrigt så har mitt intresse för miljö och samhällets hållbara utveckling, växt i stadig takt. I går hade vår lärare i konsthistoria ett föredrag om hållbar utveckling som var mycket intressant. Kulmen i föreläsningen var en film som jag tycker alla skall se. Filmen förklarar på ett mycket enkelt sätt hur vår konsumtion ser ut idag, och hur den förvidrigar sig över planeten. kolla på filmen och sprid den vidare, för det är vårt ansvar. Det låter moraliserande och predikande och uttjatat, men vilka ord ska man använda då? det är ju faktiskt vårt ansvar. Så, ta ansvaret du har på allvar och se filmen, du kommer häpna!

www.thestoryofstuff.com

Dessutom har jag kommit på att jag avskyr genusdebatten som försigår i massmedia. de tar för lätt på begreppet jämställdhet. Jämställdhet handlar inte enbart om kvinnorätt. Många har svårt att ta detta till sig, sorgligt nog. Jag såg en debatt på tv4 för några dagar sedan där man sålde in programmet under begreppet jämställdhet. Programmet handlade om våldtäktsfrågor, och man hade bjudit in två gäster, båda två från kvinnorättsorganisationer, och räknade jag gångerna som ordet; "kvinnor" nämndes under debatten, skulle antalet gånger uppgå till över 100. Det diskuterades länge och väl om hur det var viktigt att kvinnor fick tillgång till hjälp, att man vågade prata om kvinnors utsatthet och vikten av att bättra på lagstiftningen så att ingen kvinna skall känna sig rädd när hon går ensam genom stan. Inte en enda gång under debatten nämndes de våldtagna männens situation, eller männens utsatthet. Även om våldtagna män är betydligt färre än våldtagna kvinnor, så kan man fortfarande ställa frågan om det fucking spelar någon roll om det är en man eller kvinna som blir våldtagen? Gärningen är fortfarande lika vidrig. Jag tycker det är jävligt inskränkt att ta på jämställdhetsbegreppet som ett kvinnorättsbegrepp, för då glömmer man hälften av jordens befolkning. Jag gillar heller inte sättet som kvinnor porträtteras i media. Är de inte utfläkta på affischer utmed gatorna så är de våldtäktsoffer på aftonbladets löpsedlar. Överallt syns någon form utav kvinnoförtryck, men vem är boven i dramat? Och överallt uppstår moraldiskussioner i samtext med den specifika offerbilden i fråga, varesig det är annorktiska modeller eller wanja lundby wedin. Jag hävdar att man blåst upp det hela. Man har fucking själv skapat skillnaden mellan man och kvinna och man för traditionen bara vidare genom att diskutera skillnaden. Visst, det är synd om kvinnorna, men det är ta mig fan jävligt synd om männen också. När ska jämställdhet handla om individers lika värde, istället för om vem det är mest synd om? Just nu är det kvinnors tur att härska rampljuset. men rampljuset är en förrädisk scen. Debatten om männens bekymmer står och stampar i skuggan medans tv3 anordnar rosa bandet galan och hela sverige gråter ikapp med snyfthistorier på tv. Vad hände med det röda bandet? Bandet för aidsdrabbade, en folkgrupp så ofantligt mycket större än de med bröstcancer? Antar att det just nu helt enkelt bara inte är modernt med jämställdhet. Det är modernt med kvinnor. Kvinnor blir dock för den delen inte behandlade ved varesig rättvisa eller respekt, snudd på tvärt om. Jag ser på detta som ännu ett sorts övergrepp. Massmedia framställer en bild av en kvinna som är undergiven mannen, underbetald, sjukdomsdrabbad, våldtagen och otrygg. Rädda kvinnan, skänk en slant. Kvinnan är människa, och har väl för bövelen en egen ryggrad som hon värnar om. Hon behöver inte fler som tycker synd om henne, hon behöver bara rak och hederlig rättvisa liksom alla människor i vårt samhälle.
Lägg ner denna jävla debatten nu, Massmedia, och lär er vad begreppet jämställdhet egentligen står för. Just nu är det ett billigt utfyllnadsord som förlorat sitt värde.

Uh, förlåt, blev visst lite upprörd så här frampå natten. I den akademiska världen så lider man av att det jämt pågår någon slags katergorisering, utdelning av titlar. Jag gillar inte detta, det är slöseri med tid. För ingenting förändras av att man kommer på en titel för det, man gör det bara onödigt komplicerat. Nu ska jag nog fara i säng. kram och godnatt på er underbara människor!!!//H

Monster

Who's your daddy now? Inte lika kaxig längre, va!?

Har spenderat förmiddagen på internet. Det är märkligt hur vetgirigheten ibland bara sätter fart. Vissa dagar är det som Hanna säger; "Allt är intressant". Dagens mest fascinerande historia är den om Ed Gein, Seriemördare.

"Edward Theodore "Ed" Gein, född 27 augusti 1906 i La Crosse, Wisconsin, död 26 juli 1984 på Mendota Mental Health Institute, Madison, Wisconsin, var en amerikansk seriemördare. Även om endast två mord bundits till honom. Han blev ökänd på grund av nekrofiliskt beteende (vilket involverade att skinnflå offer och gräva upp lik, han dekorerade sitt hem med likdelar, och skapade kläder och möbler av deras skinn). Förutom hans broders död 1944, som skedde under mystiska förhållanden, försvann sex människor från städerna La Crosse och Plainfield mellan 1947 och 1957."

- http://sv.wikipedia.org/wiki/Ed_Gein
Läs mer om Ed Gein på länken ovan. Fascinerande!!!!


Kalla mig sjuk i huvudet, men det är någonting som är intressant med seriemördare. De är ingenting annat än barn av sin omgivning och samtid, precis som alla vi andra. Någonstans har människan tappat sina empatiska och sympatiska förmågor och mer eller mindre driftat ut i det okända. Någonstans måste jag ändå tycka att det behövs galenskap här i världen. Någon måste passera gränsen för att vi ska kunna förstå vad som är rätt och fel. Och när någon passerar gränsen, eller ens närmar sig den, blir personen föremål för ickemänsklighets-epitet. De är visst människor, men vi mystifierar dem gärna och gör dem gärna till en kult. Josef Fritzl till exempel. Han går numera under namnet Monstret. Är han det monstret vi trodde på när vi tvingade mamma titta under sängen när vi var små, eller är han bara en förvirrad stackars människa som tappat sin verklighetsuppfattning och förmåga att empa- och sympatisera med sin omvärld, som så många andra? You tell me?

Nu ska jag ut och leka i solen, härlig morgon! KRAM//Henk Henk

Affisch!

Sitter med tandborsten i mun och sneglar på de stora tomma dukarna som hånar mig från hörnet brevid fönstret. vad vill ni mig? Kan ni sluta stirra? Tror jag ska binda den stora av dem, bara för att visa vem som är boss! Den mindre av dem ska jag förmodligen måla på lite senare, jag funderar på att måla en text på. Något fyndigt och pop; kanske: PLAY eller BUY eller något annat lättsålt, haha! Mysigt här hemma, men fryser om fossarna. Elementet går på minimum, energihenrik har varit framme igen. Snart kommer han ta över fullständigt. I helgen kommer jag göra skolarbete. Mycket som lockar nu. jag har tusen projekt igång, och förändring är temat. Jag har bland annat gjort en Affisch åt Balettakademien i Göteborg som ska pynta gatorna i dagarna och under HBT festivalen lite senare i sommar. Uppsättningen heter I Det Vilda och är ett körprojekt med temat Eva Dahlgren. Slänger upp Affischen så får ni se själva! Nu ska jag twätta! Kram

You really don't mean shit.

Så konstigt det känns nu. Jag är i Växjö igen. Vad är det man håller på med? Ikväll är en sådan kväll jag bara önskar jag gjorde skillnad i världen. Det känns väldigt drygt, när jag smakar på orden innan jag säger dem, men vafan håller man på med? Man trodde man var alternativ, man trodde man aldrig skulle bli som de andra, man trodde inte på de små naiva drömmarna om livet i lådan och människans småaktiga betingelser. Inget ont, men hej hej, jag är där. Här sitter jag, på en aka"fucking"demisk universitetsutbildning och smakar verklighetens sju små kakor. Jag läser tidningar om framgångsrika formgivare. Bruno Mathsson. Alvar Aalto. Hyllmetrarna försvinner bort i horisonten, men kakfatet blir aldrig tomt. Vad fan är det man håller på med? Akademiskutbildning - bara ett finare ord för lobotomi. Konsumtionens sju små helveten är vad som ligger på kakfatet. Lyssna, du gör inte en förbannad käft någon som hälst jävla tjänst genom att uppfinna ännu fler behov. Sluta pynta, sluta fucking pynta aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah! Jag orkar inte med att det finns en hel yrkeskategori som i sin egen rättmätighet tillåts sväva som alltvetande änglar över det lavasprutande köttsår som är mänskligheten, och gör detta genom att gömma sig bakom påhittade begrepp som människans behov och något så skändande som konst. Människan har inga behov som hon själv inte kan klara av, och du löser inte ett enda jävla problem, inte ens ett pyttelitet "måsskit på trotoaren"-problem genom att tänja gränserna ytterligare. Man måste ta ett steg tillbaka, kanske flera hundra steg tillbaka, kanske ännu fler. Formgivning är kultur - fel. Formgivning var kultur - rätt. Nu är formgivning bara en skadlig hobbyverksamhet för dem med mervärdeskomplex och för mycket tid med för lite problem. Människan är sådan, inga problem, mänskligheten är förmodligen den enda anledningen att jag faktiskt finner mig i det skitnödiga tillståndet i den akademiska världen. Mänskligheten - den äldsta ursäkten i historien, men också den bästa. Man är bara ett dumt litet djur med maktproblem som försöker skapa sina egna små alibin och få tiden att gå. Okej fine, men det är jävligt viktigt att den insikten finns med, för annars kan det gå precis hur långt som hälst åt helvete. Pust!

Det är knasigt vad några dagars ledighet gör med skallen. jag är som vanligt evigt tacksam! Under lovet smakade jag på en kaka som fick mig att undra vad som egentligen är viktigt. Byråkrati och akademien får se sig själv nedgjord. You don't mean shit när man jämför med individens egna kärleksfulla strävanden. You really don't mean shit. Kärleken är störst! //Henrik

Henrik tänker...

Det är så jävla fantastiskt. Kyla, värme, rött,blått, ljust, mörkt, gammalt, nytt, högt, lågt, doften av varm asfalt och känslan av hur det känns att gå barfota på en nyklippt gräsmatta. Det så jävla fantastiskt vackert.
Vi har precis varit i Berlin, kom hem idag i födmiddags. Resan har varit helt otrolig, fullkomligt obetalbar. Jag kom på mig själv flera gånger att jag bara satt och tänkte hur vackert det är, allt som vimmlar runt omkring mig. Runt omkring mig brusade skratt och ljuden från bromsande spårvagnar, och skyskraporna kastade skuggor genom det sensommarlika storstadsdiset. Himlen var öändligt djup och blå och där satt jag, på en ö av tankar mitt i det underbara kaoset. Det slog mig att jag var nära att börja gråta. Det är så fantastiskt. När man var barn trodde man att när man blev vuxen skulle man få kontroll, men man får aldrig kontroll. Saker bara händer. Min klass, mina vänner och min familj, de bara händer mig. Det är så otroligt vackert, men lika flyktigt som en fjäder i vinden. Ibland hinner man bara njuta i någon sekund. det är så det funkar. det är så jävla vackert att det finns människor i världen som delar sina liv med mig. Jag skiter i om jag älskar er, aldrig mött er, inte delar samma intressen eller har samma sorts skor. Jag älskar er ändå. Ni är så himla fantastiska, och era liv är fantastiska även om ni inte alltid ser det. Allt är så viktigt och ändå så oviktigt. Tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack tack....................................................................................

Bilden är en tag jag gjorde på Berlinmuren, under vilken vi satte oss, lutade oss tillbaka och drack öl tills solen gick ner bakom staden.

Sol!

okej, det är officillt. Våren har kommit för att stanna, säger aftonbladet löpsidor och jag hoppas de talar sanning den här gången. Jag satt för en stund sedan ute i loftgången och drack thé, solade och snackade en massa skit med cecilia. jag började faktiskt svettas, fast jag bara satt i t-shirt. Årets första svettdroppar fällda, förrutom de jag klämt ur mig på gymmet de 6 gångerna jag varit där sedan i jul. Sol, har hänt. Fotoworkshop där jag lekt modell och fotograf, har hänt. Ny frisyr, har hänt. Punka på cykeln händer fortfarande och jag undrar när jag ska ta tag situationen och fixa den. Tvätta kläder han hänt (wow?)... och nu klockan 19 typ, fart hela klassen söderut i fem lustfyllda dagar. Vi skall till Berlin. Rykten har nått mig om extremt höga temperaturer, 20 grader i skuggan. wohoo! Det ska bli väldigt roligt och intressant. Jag åker med bussen in till stan om ca två timmar, så nu försöker jag bara slå ihjäl tiden fram tills dess. Allt som ska göras inför resan är gjort, tror jag, ska bara stryka ett par t-shirts sen är jag klar.
Slänger upp en bild på frillan. Puss på er!

(OBS! Denna blogg är nu 100 inlägg gammal. WOHOOOOO.)

Jag går ensam genom Jesusparken och hör malmö vakna!

Hallå! Jag hade en fullkomligt magnifik morgon idag. Punkad cykel har jag att tacka för det. Jag tog apostlahästarna till gagn och spatserade till skolan, och i örat ljöd Tomas Andersson Wij, som jag häftigt propagerat för den senaste tiden. Han är en helt otroligt känslosam musiker. Låten i filmen här ovanför, ja, den passar till allting. Jag upptäckte den när jag en annan solig morgon satt på ett tåg som skyndade genom sverige. Tåg är förunderliga ting. Det väcker så mycket tankar. Jag älskar att resa med tåg, och jag älskar kombinationen bra musik på tåg. det blir knappt bättre! Ja, i alla fall, För att återvända till min morgon. Åt en stor frukost och gick till skolan, kom fem minuter för sent men inte illa pinkat att gå till skolan på tio minuter från krebban. Ganska hyffsat tempo ändå. Därefter följde en lika fin dag, och nu sitter jag här. jag är helt varm inombords och känner nu när jag tänker efter att jag faktiskt inte kan göra någonting för att förbättra den. Är det ett tecken på att jag bör gå till sängs? IAF, så är filmen här ovanför projektet jag pysslat med ikväll. Spelade in råmaterialet på vägen hem från skolan, då jag tog en liten omväg genom fälten söder om campus. Nu ska jag sova. Godnatt, Kärlek!

Träningen är igång!

Ja, så har man börjat besöka gymmet igen. Jag försöker med alla medel styra upp någon slags rutin igen, inte bara vad gällande gymmet utan vardagen i stort. de senaste tre och en halv månaderna har varit väldigt konstiga, och jag har egentligen ingen aning om vart de har tagit vägen. Men jag är jävligt lycklig i alla fall. Nu har jag nog inte tid att skriva så mycket mer. jag är bjuden på chips och film hos cecilia. Jag mötte malin och Cecilia när jag pustandes kom fram till Krebo (där jag bor). Hjärtat i halsen för alla gatlyktor på halva vägen från gymmet har gått sönder, så jag skyndade som en skållad gris upp för backarna.
Bilden är från en workshop i identitetsanalys vi hade förra veckan!

En sak till. Jag har designat om min vän Joels blogg. Kolla in den vetja:)
http://joelalmroth-live.blogspot.com
Bums i duschen! Tjing! :D

Reloaded

Vad är det sol gör med en. Det är märkligt. Idag vaknade jag en halvtimma innan klockan skulle ringa, utsövd och på världens bästa humör. Solen spred sin vida ström över landskapet och sken in genom mitt fönster... En sång från det afrikanska bandet kenge kenge ljuder ur högtalarna denna morgon och jag fattar grepp om kameran, icke att ett sådant här tillfälle skall gås om miste, perfekt tillfälle för anatomistudier!
På bordet står gröten och ångar, jag har lagt ett lager sylt över den så den ser så där härligt god ut. tror jag ska äta den nu... Kramar

En vila, tack!

Tjabba! Är i Göteborg för första gången på jättelänge. Det känns redan som om jag fått ett tusen ton kilo energi, ett helt års reserv. tack Victor, du är bäst på energi! Sedan av en slump ringde Oscar på söndagskvällen, och säger att han just kommit till Göteborg han med! Han skulle lämna arbetsprover från leksand till HDK, samma sak som jag gjorde förra året. Tänk att ett helt år har gått. I alla fall så hängde jag med Oscar hela måndagen, vi gick på stan o käkade sushi och sen gick vi till HDK och hälsade på adam som febrilt jobbade med att slänga ihop det sista med sina ansökningar till HDK - designlinjen. Han går redan på HDK men vill byta inriktning. Han arbetade verkligen in i sista minuten. Jag och oscar fick hjälpa honom med de sista grejerna, När klockan var två minuter före inlämningsdeadline var typ hälften av arbetsprovet inte limmat på kartongerna ännu. HAHA, så himla stressat. Så roligt att se dem igen. Adam har skaffat skägg, passar verkligen honom, nu ser han ännu mer Urban-culture ut! Bra bra. Vi tjingade också en snabbis på Calle!
Det känns som om man kan andas i Göteborg. Här finns så mycket utrymme och så många människor man inte känner. Så fort man stiger av tåget, så är det alltid, så forsar en känsla av frid över en som ett monsunregn. Himlen är alltid blå i Göteborg, hur gråmulen den än må vara! Älskar att jag kan fly så här. Ibland tänker jag på människor som jag känner som bor kvar i helsingborg, och kanske aldrig varit utanför skåne, med undantag för mallorca och Gran Canaria varannan vinter. Hur gör de när de vill fly? räcker det alltid med en promenad i Pålsjöskog?..Nä, jag älskar Sverige för mycket för att bara hålla mig till en stad! Äääääälskar!
Nu kommer victor snart hem. Ska hinna läsa lite innan dess. Tusen kramar från GBG. !!!!!!!!!

I'm puzzled..

ja, första lediga dagen på länge. Vad konstigt det känns. plötsligt har jag upptäckt allt som jag har åsidosatt när jag koncentrerat mig så hårt på skolan. det fanns ett privatliv någonstans under den datorskärmsblekfeta hyn som blivit den sista tiden, lycka! Nu är det verkligen dags att spendera quality time med mig själv, odla mina intressen! Ta chansen, henrik! Snart är det nya arbetsprover till landets arkitektskolor och fler projekt i skolan, men nu är du ledig så; savor the moment!
Här ovan ser ni framsidan till mitt arbetsprov till konstfack, jag lovade ju att ni skulle få se lite:)
För att ytterliggare dela med mig av min vardag, vilket den här bloggen lite grann går ut på, så skickar jag med en länk till min klass hemsida med bilder på alla så ni kan gå in och titta vilka mina kreativa medspelare är. De är störtsköna hela bunten!:

http://www.vxu.se/td/design/arskurs_1/
Av någon dum anledning får jag inte länkfunktionen att fungera, men kopiera länken och klistra in i sökfältet.

Nu ska jag dock se på the matrix tänkte jag! ha en bra kväll. kramar!

aldrig förrut...

Aldrig förrut har jag varit så här stolt över mig själv - aldrig! Tänk att jag klarade det, helt otroligt! Varenda liten fiber i min kropp har ställt sig på sitt yttersta för att ro hem de här senaste veckorna, det har till och med gått så långt som till att jag i förrgår hade en fyrtio timmars arbetsdag, dagarna innan det satt jag uppe över flera nätter och dagar arbetandes. Jag är fruktansvärt målinriktad, som en skarpladdad atommissil. detta kanske låter som en självgod egotrip, men jag känner att jag ta mig fan förtjänar det idag. för jag är klar. Jag har klarat av att ro i land två megamastodontprojekt på knappa två veckors tid. Så fruktansvärt stolt, fruktansvärt stolt!!!!!!
Nu väntar vila, gud vad jag skall vila...Och äta...

Utsiktstornet

Presentationsbild av utsiktstornet; Sky Hide - Konstfackansökan 2009, Henrik Lindholm

OMG

få se nu... klockan 08.30 i Fredags, klockan 07.40 i Lördags och klockan 04.00 i Söndags. Dessa är klockslagen jag gått och lagt mig de senaste tre dygnen, helt galet vilket jävla driv man har ibland! Arbetsprover för hela slanten förståss, skolarbetet får ursäkta! Det går iaf hur bra som hälst... Ja, som jag sa till Cecilia, det är vansinnigt hur mycket man lär sig när man bara har sig själv att lita på. Jag är den enda i klassen som söker Inredningsarkitektur och möbeldesign så jag har fått kämpa med uppgifterna alldeles ensam och tvingat mig själv att lära mig en hel jävla massa saker. Tex så lärde jag och Cecilia oss fotostudion helt utan hjälp. Man blir bara så extremt driftig när ens egen vilja och jädrar anamma slår in, man bara ska klara det, så är det! Jag är på sista uppgiften nu, rita ditt drömrum - lyder den. Det gick hyffsat bra idag, har fått en smashing idé som jag ska försöka få ner på pappret, det var längesedan man ritade hus och rum vill jag minnas, säkert tio år sedan typ. Jag ska se om jag kan lägga upp delar av arbetsproverna här när jag är klar, det vore väl skoj:) Nu ska jag sova, kramsikram. Kärlek! Slängde med en bild från i somras då Jag var i Lysekil hos Victor. Puss!

Händer mycket.

Hallå! Oj vad det händer mycket roligt nuförtiden. Imorgon är det cocktailparty hemma hos frida och jessica, dresscode gäller! Ska snart prova kostymen och se om den funkar, har fått låna en scarfs av elin att ha runt midjan som en gördel, kanske ska toppa allt med en liten silvrig fluga också. Iaf så ska jag dricka upp min långlagrade skumpa! Inte nog med att det är fest imorgon. I övermorgon kommer farsan upp och hälsar på en snabbis. Det är nämligen så att det är hans födelsedag, så han svänger upp hit med en del prylar som jag behöver ha och så passar jag på att bjuda honom på födelsedagsfika och kanske vill jag även till ikea och handla en till bokhylla för en massa grejer står fortfarande på golvet efter två månader boendes här på krebban. Jag följer med pappa hem till Helsingborg över helgen och njuter över ett miljöombyte jag så väl behöver och förtjänar, växjö är ju sveriges regnigaste stad - dokumenterat är det så! Spännande tider, känner att trycket har minskat på konstfackansökan också, har ändrat inställning lite. Ansökan ska för fanken inte få ta över mitt liv heller! Nä, någon måtta får det vara, så det känns lugnare nu, kanske kan jag till och med unna mig att börja träna igen. jag blev så peppad när Hannabanana i klassen idag sa att hon fick strunta i att göra situps ifall hon ville komma i klänningen hon ska ha imorgon på festen - för mycket muskler. hör på den, jag saknar tiden då jag satte mig själv i första rummet. Dåligt henrik, dåligt. Men nu är det snart Mars och våren är här officiellt, från och med nu är det my way or the highway.
Jag skickade ut en del julkort i julas. Först nu har jag sammanställt alla, tyckte det skulle vara kul att få se dem alla samtidigt bara. Kanske hittar du ditt eget här på sidan:)
Nu ska jag äta lite på min nya ost jag köpte idag (brännvinsost) och så ska jag senare prova kläderna. Vi hörs och syns. Kramar på er där ute i cyberspace!

Ny design.

Det är söndag natt. jag har målat igen. Jag gillar att måla på natten. Precis som med jazz, som också blir bättre på natten.i princip allt blir bättre på natten, nästan, allt känns så mycket mer intimt. Man låser in sig i ett litet rum av ljus i ett hav av mörker...
Statuscheck: har tecknat större delen av dagen och hängt en del med elin också som också varit lite rastlös, en klassisk söndag, haha. Antar att vi båda var lite slitna efter igår då vi var på Kafé deluxe och såg det fantastiska bandet babian. Den bästa liveakten jag någonsin sett, de var galna! Vi köpte givetvis skivor, de kommer bli dyra när babian slår igenom!! Så himla bra, känns som om jag upptäckt en ny genre indie-rock. Bla bla bla. Monologtåg, nu får det vara nog. Måste ju få mina åtta timmar innan jag ska upp och rocka måndagen. Godnatt!!

Bojkotta plastpåsen!

plastpåsen, you think you need it - sanningen är att du inte alls behöver den, har jag upptäckt. JOY! Som jag ser det finns där två användningsområden för plastpåsar, annat duger de fan inte mycket till; bära hem saker till hemmet, exempelvis mat, och slänga saker i. Ta en ryggsäck eller en tygkasse med dig när du går och handlar, och när du senare skall slänga sopor, använder du istället för plastpåsar, min nya favorit... Gud va töntigt, haha. Men det är faktiskt en favorit för varje gång jag använder dem får jag en bra känsla i magen... De är en rulle med fullständigt biologiskt nedbrytbara plastpåsar jag köpt på ica, fungerar att slänga i komposten om man skulle vilja. Fungerar till alla slags sopor också. Skona heter företaget och dem ligger vid städattiraljerna i icabutikerna. Köp sånna! köp!!!!!! det gör skillnad. Bojkotta plastpåsen helt, det går!

In other news, känner mig lite svimmig idag. Mamma och jag brukar kalla det för huvudvärksväder, lite tryckande sådär. Huvudet känns trött och det känns som om ögonen långsamt borrar sig in i huvudet. Ingenting som inte två portioner gröt kan ordna upp. Humöret är på topp ändå, det är tur man är en smula naiv så man kan skratta åt det hela också. verkligen tur! Bla Bla Bla, nu kom jag inte på fler ursäkter för att slippa åka till skolan och jobba. Ibland önskar man att man hade en sån där Hipp Hipp hejar-klack med sig genom sin morgon så man kunde bli lite mer effektiv, hu jeda! =) Kramar

Det kantiga - Min nya grej?

det kantiga förföljer mig. Jag tror det är min nya grej. Utsiktstornet till konstfack blir också kantigt. Nä, har inte tid för mer just nu. Vi hörs!

Söndag.

Jag i kör - fyra stämmor. Känner väl att jag får kompensera för att jag inte fick se 2001:a space odyssee idag, med de andra. Lite "ergo sum" varvat med söndagsstigma. Imorgon är det ny vecka. Håll i er, nu jävlar. Godnatt! :D:D:D

Glasögontajm 2 - The return of the glasöga

Glasögondags igen. Only this time har jag varit hos optikern. Jag är alltså närsynt, förmodar att det beror på all tid jag spenderat framför datorer de senaste två åren, himmel och pannkaka. Så, säg vad ni tycker om de olika alternativen, vill också tacka elin för hjälp med foto-knäppandet.
Idag är ingen vanlig dag, för idag är det sol ute. Och i en stad som är känd för sina rondeller och regn, så är sol givetvis välkommet. Skall snart masa arslet ner för backen till skolan så jag kan fortsätta vara lika flitig som jag var igår. Utsiktstornet blir svinsnyggt och bra, hoppas de andra konstfackuppgifterna blir lika smashing. Tack och hej.

Ansvaret

Var på möbelmässan i Stockholm för några dagar sedan. Jag upptäckte då vilket enormt ansvar som ligger på våra axlar. Min spontana reaktion till följd av möbelmässan var att jag fan inte vill hålla på med design längre. Design - Det ytligaste och mest kommersiella av alla yrken i hela världen. Billigt, snyggt, snabbt och kräng av det till högstbjudande. Det fullkomligen kryllade av saker. ögonen blev helt svettiga av att fara fram och tillbaka i sina hålor. Överallt satt män i kostym och kvinnor i höga kjolar och krängde möbler, pengar pengar pengar pengar pengar pengar. USH. Det är inte den värld jag vill leva i. Jag som trodde design handlade om att hjälpa människor, om konst, om människa, djur och natur. Jag ville inte pyssla med design längre. jag vill ju göra skillnad. Så i ett par dagar övervägde jag att kanske läsa psykologi eller arkitektur istället, bådadera är ett karriärbyte, men det gör mig ingenting, inte det minsta. Jag tänkte över det hela i ett par dagar och kom på att jag fan inte kan lämna det som det ser ut, jag kan inte rycka på axlarna och inse hopplösheten i designkonsumtionen. Det vore som att stå och titta på medans någon blir misshandlad. Genast kände jag ett brinnande ansvar. Inget mer sexigt godis, som Andreas Nobel från designfirman Ugly Cute så väl uttryckte det. I vår värld är det sexiga godiset det sista vi behöver. För att bevara vår natur och läka de sår vi skurit i jorden och himlen och haven, så behöver vi en ny form av hållbar utveckling och design. Möbelmässan kan dra sig högst andaktligen i skethålet for all I care, far åt helvete era prestige jagande, pengahungriga massproducenter som inte skulle tveka en sekund i frågan mellan moral och pengar.
In other news har jag gått och blivit Isbjörnsfadder på www.wwf.se vilket jag också tycker du ska bli. jag är student och har råd med det. en hundralapp i månaden, är som att strunta i att käka pizza en gång, its that simple, enkel moral.
Nu ska jag gå och lägga mig, imorgon blir det tillbaka till skolan. Wopidooooooooooooooooo! Kramar!

konstfacksökar tider

Ja, rubriken stämmer. Gud, jag har varit i den här situationen två gånger förrut, detta blir tredje året gillt. En sak har alla gångerna haft gemensamt; stressen. Tempot är långsamt, när det handlar om att producera arbetsuppgifterna. men monteringen och allt det praktiska kommer gå snabbare i år än i fjol och i förrfjol då jag verkligen inte hade en blektjock aning om vad jag pysslade med. Ungefär en och en halv månad kvar tills deadline, och nu; tiotusenkronorsfrågan - Hur känns det? Det känns som om man är mer redo än någonsin, och det känns verkligen som om det är på allvar nu, låntagare som man är. Jag väntar bara på blåpennorna så jag kan börja skissa på alla arbetsuppgifterna. målningarna och teckningarna är också på g. Idag har jag eventuellt gjort en målning. den snabbaste i mitt liv, jag tror det är för bra för att vara sant. Kommer förmodligen vakna upp imorgon och så är den inte lika fin längre, typiskt mig om det skulle vara så. Vi käkade ju sushi häromdagen. När man äter sushi äter man det med pinnar. Pinnarna får man i små pappersförpackningar vid bordet, och pinnarna sitter ihop i par. Drar man isär dem och snittet blir i mitten mellan pinnarna, så betyder det tur. Blir snittet snett och skär genom den ena pinnen mer än den andre betyder det otur. Mina pinnar blev sneda som fanken, en jäkla tur man inte är så skrockfull. Okej, vi har examination på torsdag/fredag igen... två examinationer på två veckor, galet, och jag har inte haft tid att sätta igång med projektet ännu. Det är bara ett kort projekt så jag tror jag hinner ändå. Har en del grymma ideér i huvudet. Nu är klockan mycket, inte för att det hindrat mig förrut, som tex i onsdags då jag dygnade, dvs jag sov ingenting natten mellan onsdag och torsdag, alt för att bli klar med kompletteringsuppgiften i tid. Vilken lycka när det sen var klart. Okej, nu jävlar, full fart som in i helvete den här veckan. Jag är taggad som tusan! kramar!

sista kvällen

Ja, så har kvällen kommit! Sista natten i rum 226 på Sigfridsvägen 21 i Växjö! Håller så smått på att packa ner mitt bohag i plastpåsar, eftersom flyttkartongerna kommer imorgon. Jag undrar hur det kommer kännas att flytta in på Krebo, få eget av allt och snudd på dubbelt så hög hyra. Dessa väggar har i allt kaos, snusk, konstighet och skrikande fungerat som ett skyddsrum, en oas av trygghet, ett hem. Jag trivs ju faktiskt i mitt rum, men fan ta det att det inte har kök och toalett med dusch. Hade det haft det så hade jag stannat kvar här, utan tvekan till och med. Älskar att det är så nära till gymmet också. Men nu börjar en ny tid. Det är inte det att jag inte har flyttat förrut, gud hjälpe vad jag har farit runder i mina dagar. Nog fler gånger än de flästa. Men det är alltid någonting särskilt, något emotionellt som får fjong i huvudet när det har blivit dags att lämna sitt hem för ett nytt. När jag lämnade Leksand kunde jag knappt slita mig därifrån, och jag tänker fortfarande ofta på hur sagolikt vackert jag minns det, att bo där. Av alla hem jag haft, toppar nog Leksand listan. Nu återstår det att se hur Krebo blir. Höra bussen utanför fönstret och så småningom vårfåglarna kvittra på ängen. På sigfridsvägen har jag haft utsikt över innergården, och inte ens på sommaren fanns där fåglar. Där finns ett träd. Men ljuset kastar varje solig morgon drömska skuggspel över rummet, som jag kommer minnas. Jag minns att i Leksand, framåt vårkanten när man kunde börja sova med öppet fönster, brukade man vakna tidigt tidigt på morgonen. Solen skulle just till att gå upp någonstans där bakom skogen, så himlen skiftade i blått och guld medans skogen avtecknade sig i svarta skuggspel utanför fönstret. Jag slog upp ögonen, rummet var varmt och mörkt och fyllt av den trygga doften av morgonfuktig skog. Jag satte mig stilla upp i sängen. Sträckte mig efter fönstret, tryckte ner spärren och öppnade det helt, och satte mig sedan ner i sängen igen. Ute i det mörka hade en ensam vårfågel börjat sjunga, det ekade i skogens tystnad, och avlägset i bakgrunden hördes dalälven där den rann och delade landskapet i tu. Utanför sov världen och jag satt ensam vaken. jag log. Jag minns att jag undrade om jag någonsin skulle finna en plats i världen, en tid i tiden, en stund i livet lika vacker som då. jag drog täcket runt mig, lade mig ned och somnade. Solen gick upp och skar genom mörkret i guld och brons.

Om att vara människa

Egentligen borde det inte finnas någonting som är enklare. Att vara människa. Kolla på djuren. Drivs de av frågeställningar av samma sort. Frågar undulaten sig själv varje dag;"Vem är jag?" Unduladen är i våra ögon oupphörligen bara en undulat, rakt upp och ned. Jävligt enkelt att vara en undulat! Här står man och är människa, och helt plötsligt är allt inte lika enkelt längre. Här går man och har fått ett samvete, en massa ansvar, plikter och annat man aldrig heller bad om. Gud skapade människan till sin avbild, man kan således konstatera att gud inte är en undulat.
Dömandes av det man ser runt omkring sig är det tydligt bevisat att det är svårt att vara människa, mycket svårt. Städerna vimmlar av klassiska psykotiska symptom, som väl är ett sätt för massan att fara på andlig semester, när man helt enkelt inte orkar bry sig längre. Kolla på "fjortisarna" och "arbetarbina", kolla på gemene pudelkärring på södermalm. I storstaden yr människor i ett kontrollerat inferno från a till b och allt går som ett schweiziskt urverk, runt runt runt, tills man skakar galler med Tengil på andra sidan döden. Var det verkligen så svårt, om du tänkte efter för en sekund?
På svt såg jag idag ett program där en människa pratade. Hans öppenhet skvallrade om att han inte gav ett förbannat ankanus om där fanns människor som dömde honom, eller inte. Det är svårt att försöka förklara vad det var han hade som var så särskilt. Han utstrålade bara en genuin kärlek och rättvishet, och han talade också öppet om sina känslor. Det känns väldigt genuint för mig, då har man bejakat sin mänsklighet tycker jag. Då har man på ett sätt blivit lika fullkomlig och oemotsäglig som undulaten på pinnen.

Semester i öknen!

Semesterbilder. En dag var vi ute och gick i öknen. Tycker öknar är så häftiga.

Det där med att vara sambo...

Ofta får man höra av vänner och bekanta att de ska flytta ihop med sina respektive. Gärna så snabbt som möjligt. Det tillhör också tradition att när man har flyttat in, ska man sen också gå på ikea, man ska smycka sin omvärld. Kanske ny soffa? "Grönt, vad säger du om grönt tyg på soffan älskling?" Det dröjer inte heller länge förrän man börjar köpa hem en massa viner och chips och godis, det så kallade sambosyndromet som vi nog alla känner igen. Man skaffar sig kanske favoritplatser vid köksbordet, en egen sida av den nya dubbelsängen man köpt.
Jag vet inte riktigt. Jag personligen har aldrig varit i en sådan situation själv, aldrig funnits möjligheten för mig att stadga det klassiska sambolivet. Sambolivet, varför? För vissa räcker det tydligen inte med att den man säger sig själv älska finns till. Man ska föra sin respektive fysiskt sätt närmre sig själv, binda denne till sig med en massa prylar och vackra ytliga saker. Många gånger har jag sett detta, och det verkar som om de i samboförhållanden lider av det klassiska dåliga självförtroendet, rädslan för att vara ensam, längtan efter bekräftelse och strävan efter det perfekta. Det verkar nästan som om kärleken får ge plats åt det egna allsmäktiga egot, och den egna strävan av att bli sedd, tillfullogjord och älskad osv. Därtill har man i regel skyhöga krav på den andre. Gnäll, är det man oftast hör när en sambovän ringer, om små patetiska skitsaker. Man binder hela sin samvaro runt sig som en enda gigantisk roterande galaxspiral med sig själv i centrum. Detsamma gäller giftermålet! Hur kommer det sig att kärleken inte räcker som den är. Måste man alltid pryda den med en massa onödig skit?
Människor gillar i regel inte att tänka utanför lådan. Man följer gärna strömmen om man kan, som en död fisk i Torneälv. Man har sitt liv uppstyltat på papper från sitt första skrik till sitt sista. Man gör precis det man förväntas, och finner stolthet att man klarade av att vara precis som alla andra. För det är vad man vill, vara som alla andra, passa in. Så har det alltid varit.

Jag har nu, personligen, ett distansföhållande. de fysiska omständigheterna kräver det eftersom han bor i Göteborg och jag bor i Växjö. Det funkar skitbra. Visst, man saknar varandra ibland, men ofta så krävs inte mer än ett samtal för att man ska känna sig som på toppen av ett berg igen. Förväntanslös, ohämmad, spirituell, ömsesidig och genuin kärlek.

knappt trött!

Herre min gud! Trött eller!? har varit på resande fot sedan den 19:e December... Sammanlagt har jag färdats i 32 timmar och 30 minuter det här lovet, utspritt på olika resmål och sådär, och då räknar jag inte in kortare sträckor. Socialiserat i princip 24/7 under hela denna tiden så det är gött att vara tillbaka i Växjö och få en dags alone-time innan skolan rasar igång igen... Gonna be mindwrecking! Schüss!