är/var/blir slutligen och äntligen konstaterat så alltså en hippie. En ism jag alltid hyst enorm omedveten respekt för, men som jag i dagarna upptäckte och tog mig kärleksfullt an. Jag respekterar deras sagor, för dem handlar nästan alltid om människor. Människor och vad som är oss kärast. De handlar om kärlek och deras lott är att leva med sorgen över livets korthet i en god värld där varje främling är en vän, och varje vän är älskad, och varje älskad är sörjd. Att sörja är att minnas vad som förde en framåt, vidare, rusandes med ögonen hårt bundna och händerna famlandes genom en sandstorm av sanningar och lögner och sedan sortera kornen beigha från bruna.
