Intimt

Nu nålsticker jag snart min skjorta för första gången på snart en månad, och blir med teater än en gång med värdskylten hängandes 170 över golv. Jag bär svart och smilar från öronet höger till öronet vänster och ser dem i ögonen när jag ger dem tjugo fem kronor tillbaka på en femtiolapp för en ensammen vuxenjacka inhängd. De bästa sakerna i livet är gratis. Ett smil och en ögontittning, det bjuder jag på. Jag bjuder på det som in i fanders, kom och ta det bara. Paychecken som drattar in månadsvis är bara trevlig kuriosa. Det är för glädjen jag kommer tillbaka. Det är för den jag nu slängt upp benen på skrivbordet, tagit datorn ner på magen framför mig, raffsar i mig oboyprydd müssli och förbereder energiförrådet. För den, för er, för mig.
intimligen
h

Jag minns 90talet

det vackert nu. Här hos mig, i den rymd där mina funderingar ilar omkring. Vackert på samma sätt som solen bryter den fuktiga dimridån som skjuter åt sidan från en trädgårdslang en varm barfotadag på gräset. Flyktigt, föränderligt och rotlöst skönt. Dimman glänser och glimmrar och försvinner bort. Den försvann alltid bort mot päronträdet och in i skogen. En smula mystiskt, men jag nöjde mig med själva undran om vart den tog vägen. Innan hade den sköljt över mig och jag blundade och lutade huvudet bakåt, den svala dimman var fräsch i den annars solhärjade trädgården och gräset var lite grönbrunt och torrt, men nyklippt så att alla tusenskönor som låg bland gräs och klöversollet fastnade på fötterna när jag man gick genom trädgården. På kvällarna luktade hela förorten jord och gräs och solbränd hud. Asfalten ute på gatan var alltid varm under fötterna till sent på kvällen, men när det blev svalare kunde man stå på brunnslocken som fortfarande var varma medan himlen mörknade till och de gula gatljusen började flämta till livs där de stod uppradade och försvann bortom synhåll vid jönssons hus.
Nittiotalet var årtiondet då lugnet rådde, årtiondet innan man fick börja förhålla sig till saker som kontroll. Nittiotalet var höga murar med tio års mellanrum som skänkte mig, oss, barndom och nyfikenhet att korsa över gränser. Jag gick från ynka 3 till stolta 13. Förbi passerade Pokémon, kulspel, klätterträd och lego, skateboardar och cyklar och lådbilar. När det inte var sol och jag hade mina lila mjukisshorts, så snöade det och vi byggde snögubbar och åkte pulka på den 7 meter höga kullen vid skolan, den var så hög att det hissnade. Sen, en dag, stod man där vid muren till sist, slängde över repstegen och försvann ut i undret.
kärlek.

At Origo

"I kept dreaming of a world I thought I'd never see. And then one day, I got in."

"konerna som stängde in bromssilon briserade och strömmarna rusade iväg och tog av i vida bågar utåt och på bråkdelen av en sekund var de slukade av oändligheten. De ritade en karta, ett matematisk system utan koordinater, duplicerat, exakt och när jag stod där vid origo och såg griden självfödas om och om och om igen, visste jag att denna värld aldrig tog slut. Jag hade kommit in."

- The Grid, Daft Punk

Hemvalsad

trött, fullmatad hjälte springer galopp med sig själv och hinner inte med. Det sprakar om skorna när jag går. Jag hör varenda steg, just nu är det tyst för jag är stilla. Senare skall skönheten och Odjuret ljuda igång luftrummet men jag kan inte svara på om jag tänker vända ögonen över ryggen för att se på, jag nöjer mig med att jag har alternativet. Oskar, du var här just, inte fem minuter sedan. Du är allt bra fin du, tack för du ville mig träffträff idag, ikväll, ever, alltid. en särskilt ensam kväll det här, beror väl på att kontrasten har varit enorm då jag spenderat de senaste två och en halv veckorna med folk 24/7. Nu är här tyst och jag längtar till er mina kära jävlar. Imorgon klockan 10.00 står jag på t-centralen och väntar in två av de bästa. Vi ska gå på museum, ni kommer kanske kolla på pryttlarna, jag, jag kommer kolla på er! Back to basics liksom. 2011 började bra, jag har föraning om att det här året kommer bli bra. Jag säger så för att förutsättningarna är brutalt bra, och mitt huvud är klart ohämmat och jag tänker fritt om ambition och göromål. Det hela känns tryggt på något sätt. Litar kanske helt enkelt, till slut, på att jag kommer göra något bra av det. skön känsla, nu ska jag bara kicka igång maskineriet också. maskineriet är på paus, men snart, så fort det där "skratta sig till gråts"-skrattet ljuder vet jag att det hela är på gång. Jag är i väntfas, varken nöjd eller onöjd. twilightzone någon? Det där med att vara nöjd, för övrigt, jag har givit det en del tankar på senaste. Nöjd kan vara farligt, henrik, not to self för bövelen! glöm aldrig bort att bejaka nyfikenheten och handlingskratfigheten. det är så du kommer bli hundra år. Bejaka! Kärlek!!!