1-3, Ex-it

INTO THE VOID.
Jag dök verkligen in den här gången. Jag gav allt, och jag gjorde det av hjärtats lust. Ekohenke bygger sitt fundament och den här gången är det inte bara ideologier och drömmar; den här gången är kunskap och handlingsförhet också med i spelet. Jag vill veta allt. Mycket har handlat om att växa, den sista tiden. Inte växa som i sökorden; fotosyntes eller hormoner, utan växa såsom i kunskap om sin omvärld och om sig själv - för att inte stänga dörren om klyschan, när den nu bekvämligt nog var så nära till hands. Såg en film igår med Eric, på bio. Jag övertalades att se en komedi, en amerikansk sådan. Tänkte american pie-tankar, men överraskades av att den istället var riktigt bra. Den handlade också om growth, på ett sätt. I slutscenen flyttar dottern till ett college. Det grep verkligen tag om mig, för symboliken var så perfekt. Hon stod där, i sitt nya rum, packade upp saker på sin säng, medans den andra sängen i rummet fortfarande väntade på sin ägare. Hon såg sig om, och plötsligt var hennes familj borta - för första gången hade hon bara sig själv och sin egna rädselinramade nyfikenhet. Hon påbörjade någonting som var helt nytt, sitt livs första riktiga äventyr. Det grep mig, tror jag, för jag har själv varit med om det. Att börja studera kan tyckas som en fåfängd jakt efter att konkretisera sin tillvaro, få den utstakad och planerbar, men för mig har det varit något helt annat. Även om valen kanske ibland har varit logiskt planerade, så har loppen varit sprungna av kärleken till det okända. Och varje gång. Varje jävla gång. Blir jag helt förbannat jävla golvad av hur vackert det är att varje gång man hittar ut ur tunneln igen, är världen en vackrare plats än förut.
EXIT.

Åter igen - Men inte samma.

NY REGI. Jag har kommit tillfreds med att där finns saker runt omkring mig som jag måste acceptera för att inte haverera. Där finns saker att acceptera, saker att ogilla och därför strida mot, och så finns där saker att avguda och älska. Det hela är enkelt egentligen - men långt ifrån självklart. Hela första året på KF kämpade jag med att försöka utröna de vackra tingens ämne av fascination. Och jag fann det. Jag fann det, och vägrade släppa det. Jag blev idealist och grävde ner mig, fullständigt, under kraven som jag påkallade. Allt handlar om kultur tror jag. Kultur betyder inte underhållning, men jag förstår dem som påstår det. För kanske i synnerhet inom formgivningsbranschen finns där ett vilt och ohämmat intresse för det som kan få människor att vända hän sina liv, och det som av egenkraft kan få dem att må väl, och istället intressera sig för det konkreta och uppenbara och identitetsskapande. Alla vill bikta sig, men ingen vet hur. Jag tänker på människorna som befolkar tv-serien Ullared. De skänker inte prylarna det flyktigaste av intresse innan de blir nedfösta i kundvagnen. Det är när de kommer till kassorna som de förnöjd tittar upp på sitt varuberg och konstaterar att det var en bra omgång. De köpte sig sin identitet, de åkte på materialismens semester och lämnade det förglömda jaget hemma med hunden där de yla ikapp av ensamhet. Snart vet vi mer om Lindsay Lohan än om oss själva, och med en praktiskt tidningslampa från Gekås kan vi "..read all about it"... Men när där finns en alldeles äkta lycklighet att finna från inombords sig själv, sitt självförverkligande och människornas rena och skära och otvugna kärlek till varandra, varför nöja sig med ett varuberg från Ullared? Det gäller hela konsumtionssamhället i stort, Ullared är inte ensamt förunnat intresset av shoppingmoben. Jag är kallt konstaterande, för det är min marknad. Det är min uppgift att bege mig ditut och härska begreppen, veta vad som förströr - för jag äger inte längre något veto. Alla skall ha det som de vill ha - för nu är möjligheterna oändliga och konkurrensen ger mig inga val. You snooze, you loose. Men jag är fan inte med alltså. Jag tänker inte, jag vill inte. Där finns andra värden än att stryka katten medhårs, och jag känner att jag finner kraft i det. Nu ska här levereras kärlek, people. Jag vill ge er det, för jag älskar er! Det är det kultur handlar om, något att hänga upp sitt kärleksfyllda liv på - för någonting annat är inte värt att behålla.


Jag har haft en knaper sommar. Den bjöd på alldeles för få äventyr än vad jag hade hoppats på och nu är jag, törstandes efter mer, alldeles i startskedet av ett. Ny termin på KF, nya människor. Det är så härligt. Jag tycks som av en händelse ha fått några av världens mest ödmjuka och insiktsfulla människor som vänner. När jag ser på samhället i stort så upplever man ibland en sån där enorm orättvisa, där allt tycks vara en maktkamp och ofta om pengar. Så vänder jag blicken och ser på dem jag spenderar min tid med. Vi köper fikabröd till varandra! Vi lånar varandras filtar om det är kallt. Vi dricker vin och dansar tillsammans, och de är alla så förbannat rättvisa. Det kvittar hur kallt det är, jag kan alltid gömma mig med mina vänner i en koja av filt och komma ihåg hur vackert allt är. Det ger ni mig! Tack! Och även de vänner jag har på andra platser än just här gömmer jag i min filtkoja, ni finns här, och baskemig, tack för det!
Jag har också slutat äta kött. Efter år av halvdan vegetarianism har jag nu blivit hardcore och i förra veckan dräpte jag min sista kyckling. Där ligger nu ett kilo kyckling i min frys och tar upp plats, intressenter; gör er hörda - annars stundar där strax begravning på högbergsgatan under den höga Linden som avslutar gatan i västlig riktning. Är åter på gymmet igen, för övrigt. Har varit förkyld i flera veckor, snudd på en månad vilket är rätt bitchin, men nu så; akta eder. Här ska skipas friskhet i mång-men. Men först ska jag klara av veckan som bjuder på både kreti och pleti. Ska lära mig vaxa in vävar med bivax, skriva en mindre uppsats om linnetyg, INTE gjuta något i betong, ha det fezzztligt med nördarna på facket, jobba am freitag och en hel drös med annat - allt på eget kärleksfullt bevåg såklart. Närmast; en rejäl diskning, skumparty i min disc-ho. Vi höres framöver kamrater!

Framhålles kärleksvis
Henko =)