Kvot

Musiken är hög men här är tyst, hur komme sig en sådan beskaffenhet i torde undra. Jo. Jag stressar av. Lägger ett lock på och återkommer till mig själv på söndag. Om en timma kommer min kropp infinna sig i ett säte på en buss som kommer färdas söderut. Det är sol ute. Känner jag mig själv rätt kommer sinnet då hitta tillbaka till kroppen för att se ut över de solbadande svenska vårlandskapen. Men alltjämt hålla käft och förströ sig i sin intighet. Inte dags att vara akademiker. Inte dags att vara formgivare. Inte dags att vara någonting annat än innesluten av en vårdande livmoder av intighet. Ändock, är jag glad. Jag är tillfreds med nu. Nyfiket tillfreds, men pausar. Precis som jag brukar göra när jag har nått ett breakthrough i ett skolprojekt, liksom sådär satt pricken över i. Då brukar jag bli självspattig och upprymd och kvotera in fikor med tillhandhavda bordsgrannar och vänner eller helt sonikum ensammen men fromt nöjd. Kvotera in, är något man gör för att skaffa sig struktur när där annars råder utbreda kaos. Struktur, precis som hungern kräver mat var sjätte timma, gör sinnet sig hört ibland men det är upp till disciplinen att göra den till viljes. Det tror jag. Därför kvoterar jag hit och kvoterar jag dit.
Nu måste jag låta datorn laddas så jag kan fly in i TRON ett par timmar på strömlös buss. Bara i nödfall, jag tror det ska gå rätt bra ändå. Över och ut

..with the rain falling on a tin roof

Hej hej, nu lägger jag ner för idag. Har knappt hunnit hem från kontinenten och är redan i tagen, tågen skall uppstyras för att glida en mjuk framtid tillmötes i försörjdhet. Jag ska sörja för framtiden, tänkte jag om idag, därför ska jag söka jobb, äta, träna, tvätta. Framtiden i olika lager. Just nu, existerar också. Jag dricker kaffe ur en handgjord kaffekopp jag köpt för 200 spänn och ser ut på en solig klippa. Jag har obekväma underkläder och jag lyssnar på soulkanalen på spotify. det är fucking gött att vara hemma igen. Milano måste vara den enda staden i världen där en kopp mördargo Cappuccino kostar 15 spänn och en avslagen cola kostar 50, på samma ställe som pizzan kostade 70. Hur tänkte den underlige servitören då, och hur tänkte han när han nekade vår dricks. Hur tänkte vi när vi inte ville ha den tillbaka? pixen hade gjort gott i plånisen men vi lät dem bliva där, skänkta ett ovisst öde. Vi lämnade restaurantet och spatserade vidare, senare åt vi glass på flygplatsen och åkte hem. Jag var den som gick o la mig tidigt, höll en smula låda stundom, tryggade fundamentet och låtsades ha kollkontroll. Jag brydde mig inte ens om kackerlackan på dasset, jag hade kontroll. Jag är fett nöjd, kanske låtsades jag inte ens. kanske var det så att jag hade kontroll. ja, så var det nog. Det var ett vara, ungefär som hemma, bara lite soligare och med en smula upfuckade priser och en stad att ögonäta mysterier ur i tusen år per styck. Men nu är jag hemma, och Norah Jones visksjunger sina egna ord; "And I wanna wake up with the rain falling on a tin roof. While I'm safe there in your arms..". fan fint alltså. fan fint

idiot

Tom och uttömd utöver en alldeles för stor målarduk så att fragmenten av vad som egentligen händer är svåra att se. Milsvidder breder ut sig och där någonstans mitt i är jag med en liten pensel och en ficka full av färg. Det är ett mäktigt arbete, och tyvärr har jag börjat sneglingssegla bort åt en alldeles för avlägsen kantlinje för att kunna fokusera fullt ut på metrarna närmast den converse-inklädda sista decimetern av min kropp. Lockad men hindrad på en och samma gång, när alternativen är få är då jag får kramp och blir tvär och vägrar och fikar bort förmiddagar i försök att skratta bort att jag faktiskt är stressad. Du är stressad Henrik, så här känns det. Eat it up. Kan du inte fika på riktigt, är du en idiot som försöker. Heh