..with the rain falling on a tin roof

Hej hej, nu lägger jag ner för idag. Har knappt hunnit hem från kontinenten och är redan i tagen, tågen skall uppstyras för att glida en mjuk framtid tillmötes i försörjdhet. Jag ska sörja för framtiden, tänkte jag om idag, därför ska jag söka jobb, äta, träna, tvätta. Framtiden i olika lager. Just nu, existerar också. Jag dricker kaffe ur en handgjord kaffekopp jag köpt för 200 spänn och ser ut på en solig klippa. Jag har obekväma underkläder och jag lyssnar på soulkanalen på spotify. det är fucking gött att vara hemma igen. Milano måste vara den enda staden i världen där en kopp mördargo Cappuccino kostar 15 spänn och en avslagen cola kostar 50, på samma ställe som pizzan kostade 70. Hur tänkte den underlige servitören då, och hur tänkte han när han nekade vår dricks. Hur tänkte vi när vi inte ville ha den tillbaka? pixen hade gjort gott i plånisen men vi lät dem bliva där, skänkta ett ovisst öde. Vi lämnade restaurantet och spatserade vidare, senare åt vi glass på flygplatsen och åkte hem. Jag var den som gick o la mig tidigt, höll en smula låda stundom, tryggade fundamentet och låtsades ha kollkontroll. Jag brydde mig inte ens om kackerlackan på dasset, jag hade kontroll. Jag är fett nöjd, kanske låtsades jag inte ens. kanske var det så att jag hade kontroll. ja, så var det nog. Det var ett vara, ungefär som hemma, bara lite soligare och med en smula upfuckade priser och en stad att ögonäta mysterier ur i tusen år per styck. Men nu är jag hemma, och Norah Jones visksjunger sina egna ord; "And I wanna wake up with the rain falling on a tin roof. While I'm safe there in your arms..". fan fint alltså. fan fint