konstfacksökar tider

Ja, rubriken stämmer. Gud, jag har varit i den här situationen två gånger förrut, detta blir tredje året gillt. En sak har alla gångerna haft gemensamt; stressen. Tempot är långsamt, när det handlar om att producera arbetsuppgifterna. men monteringen och allt det praktiska kommer gå snabbare i år än i fjol och i förrfjol då jag verkligen inte hade en blektjock aning om vad jag pysslade med. Ungefär en och en halv månad kvar tills deadline, och nu; tiotusenkronorsfrågan - Hur känns det? Det känns som om man är mer redo än någonsin, och det känns verkligen som om det är på allvar nu, låntagare som man är. Jag väntar bara på blåpennorna så jag kan börja skissa på alla arbetsuppgifterna. målningarna och teckningarna är också på g. Idag har jag eventuellt gjort en målning. den snabbaste i mitt liv, jag tror det är för bra för att vara sant. Kommer förmodligen vakna upp imorgon och så är den inte lika fin längre, typiskt mig om det skulle vara så. Vi käkade ju sushi häromdagen. När man äter sushi äter man det med pinnar. Pinnarna får man i små pappersförpackningar vid bordet, och pinnarna sitter ihop i par. Drar man isär dem och snittet blir i mitten mellan pinnarna, så betyder det tur. Blir snittet snett och skär genom den ena pinnen mer än den andre betyder det otur. Mina pinnar blev sneda som fanken, en jäkla tur man inte är så skrockfull. Okej, vi har examination på torsdag/fredag igen... två examinationer på två veckor, galet, och jag har inte haft tid att sätta igång med projektet ännu. Det är bara ett kort projekt så jag tror jag hinner ändå. Har en del grymma ideér i huvudet. Nu är klockan mycket, inte för att det hindrat mig förrut, som tex i onsdags då jag dygnade, dvs jag sov ingenting natten mellan onsdag och torsdag, alt för att bli klar med kompletteringsuppgiften i tid. Vilken lycka när det sen var klart. Okej, nu jävlar, full fart som in i helvete den här veckan. Jag är taggad som tusan! kramar!

sista kvällen

Ja, så har kvällen kommit! Sista natten i rum 226 på Sigfridsvägen 21 i Växjö! Håller så smått på att packa ner mitt bohag i plastpåsar, eftersom flyttkartongerna kommer imorgon. Jag undrar hur det kommer kännas att flytta in på Krebo, få eget av allt och snudd på dubbelt så hög hyra. Dessa väggar har i allt kaos, snusk, konstighet och skrikande fungerat som ett skyddsrum, en oas av trygghet, ett hem. Jag trivs ju faktiskt i mitt rum, men fan ta det att det inte har kök och toalett med dusch. Hade det haft det så hade jag stannat kvar här, utan tvekan till och med. Älskar att det är så nära till gymmet också. Men nu börjar en ny tid. Det är inte det att jag inte har flyttat förrut, gud hjälpe vad jag har farit runder i mina dagar. Nog fler gånger än de flästa. Men det är alltid någonting särskilt, något emotionellt som får fjong i huvudet när det har blivit dags att lämna sitt hem för ett nytt. När jag lämnade Leksand kunde jag knappt slita mig därifrån, och jag tänker fortfarande ofta på hur sagolikt vackert jag minns det, att bo där. Av alla hem jag haft, toppar nog Leksand listan. Nu återstår det att se hur Krebo blir. Höra bussen utanför fönstret och så småningom vårfåglarna kvittra på ängen. På sigfridsvägen har jag haft utsikt över innergården, och inte ens på sommaren fanns där fåglar. Där finns ett träd. Men ljuset kastar varje solig morgon drömska skuggspel över rummet, som jag kommer minnas. Jag minns att i Leksand, framåt vårkanten när man kunde börja sova med öppet fönster, brukade man vakna tidigt tidigt på morgonen. Solen skulle just till att gå upp någonstans där bakom skogen, så himlen skiftade i blått och guld medans skogen avtecknade sig i svarta skuggspel utanför fönstret. Jag slog upp ögonen, rummet var varmt och mörkt och fyllt av den trygga doften av morgonfuktig skog. Jag satte mig stilla upp i sängen. Sträckte mig efter fönstret, tryckte ner spärren och öppnade det helt, och satte mig sedan ner i sängen igen. Ute i det mörka hade en ensam vårfågel börjat sjunga, det ekade i skogens tystnad, och avlägset i bakgrunden hördes dalälven där den rann och delade landskapet i tu. Utanför sov världen och jag satt ensam vaken. jag log. Jag minns att jag undrade om jag någonsin skulle finna en plats i världen, en tid i tiden, en stund i livet lika vacker som då. jag drog täcket runt mig, lade mig ned och somnade. Solen gick upp och skar genom mörkret i guld och brons.

Om att vara människa

Egentligen borde det inte finnas någonting som är enklare. Att vara människa. Kolla på djuren. Drivs de av frågeställningar av samma sort. Frågar undulaten sig själv varje dag;"Vem är jag?" Unduladen är i våra ögon oupphörligen bara en undulat, rakt upp och ned. Jävligt enkelt att vara en undulat! Här står man och är människa, och helt plötsligt är allt inte lika enkelt längre. Här går man och har fått ett samvete, en massa ansvar, plikter och annat man aldrig heller bad om. Gud skapade människan till sin avbild, man kan således konstatera att gud inte är en undulat.
Dömandes av det man ser runt omkring sig är det tydligt bevisat att det är svårt att vara människa, mycket svårt. Städerna vimmlar av klassiska psykotiska symptom, som väl är ett sätt för massan att fara på andlig semester, när man helt enkelt inte orkar bry sig längre. Kolla på "fjortisarna" och "arbetarbina", kolla på gemene pudelkärring på södermalm. I storstaden yr människor i ett kontrollerat inferno från a till b och allt går som ett schweiziskt urverk, runt runt runt, tills man skakar galler med Tengil på andra sidan döden. Var det verkligen så svårt, om du tänkte efter för en sekund?
På svt såg jag idag ett program där en människa pratade. Hans öppenhet skvallrade om att han inte gav ett förbannat ankanus om där fanns människor som dömde honom, eller inte. Det är svårt att försöka förklara vad det var han hade som var så särskilt. Han utstrålade bara en genuin kärlek och rättvishet, och han talade också öppet om sina känslor. Det känns väldigt genuint för mig, då har man bejakat sin mänsklighet tycker jag. Då har man på ett sätt blivit lika fullkomlig och oemotsäglig som undulaten på pinnen.

Semester i öknen!

Semesterbilder. En dag var vi ute och gick i öknen. Tycker öknar är så häftiga.

Det där med att vara sambo...

Ofta får man höra av vänner och bekanta att de ska flytta ihop med sina respektive. Gärna så snabbt som möjligt. Det tillhör också tradition att när man har flyttat in, ska man sen också gå på ikea, man ska smycka sin omvärld. Kanske ny soffa? "Grönt, vad säger du om grönt tyg på soffan älskling?" Det dröjer inte heller länge förrän man börjar köpa hem en massa viner och chips och godis, det så kallade sambosyndromet som vi nog alla känner igen. Man skaffar sig kanske favoritplatser vid köksbordet, en egen sida av den nya dubbelsängen man köpt.
Jag vet inte riktigt. Jag personligen har aldrig varit i en sådan situation själv, aldrig funnits möjligheten för mig att stadga det klassiska sambolivet. Sambolivet, varför? För vissa räcker det tydligen inte med att den man säger sig själv älska finns till. Man ska föra sin respektive fysiskt sätt närmre sig själv, binda denne till sig med en massa prylar och vackra ytliga saker. Många gånger har jag sett detta, och det verkar som om de i samboförhållanden lider av det klassiska dåliga självförtroendet, rädslan för att vara ensam, längtan efter bekräftelse och strävan efter det perfekta. Det verkar nästan som om kärleken får ge plats åt det egna allsmäktiga egot, och den egna strävan av att bli sedd, tillfullogjord och älskad osv. Därtill har man i regel skyhöga krav på den andre. Gnäll, är det man oftast hör när en sambovän ringer, om små patetiska skitsaker. Man binder hela sin samvaro runt sig som en enda gigantisk roterande galaxspiral med sig själv i centrum. Detsamma gäller giftermålet! Hur kommer det sig att kärleken inte räcker som den är. Måste man alltid pryda den med en massa onödig skit?
Människor gillar i regel inte att tänka utanför lådan. Man följer gärna strömmen om man kan, som en död fisk i Torneälv. Man har sitt liv uppstyltat på papper från sitt första skrik till sitt sista. Man gör precis det man förväntas, och finner stolthet att man klarade av att vara precis som alla andra. För det är vad man vill, vara som alla andra, passa in. Så har det alltid varit.

Jag har nu, personligen, ett distansföhållande. de fysiska omständigheterna kräver det eftersom han bor i Göteborg och jag bor i Växjö. Det funkar skitbra. Visst, man saknar varandra ibland, men ofta så krävs inte mer än ett samtal för att man ska känna sig som på toppen av ett berg igen. Förväntanslös, ohämmad, spirituell, ömsesidig och genuin kärlek.

knappt trött!

Herre min gud! Trött eller!? har varit på resande fot sedan den 19:e December... Sammanlagt har jag färdats i 32 timmar och 30 minuter det här lovet, utspritt på olika resmål och sådär, och då räknar jag inte in kortare sträckor. Socialiserat i princip 24/7 under hela denna tiden så det är gött att vara tillbaka i Växjö och få en dags alone-time innan skolan rasar igång igen... Gonna be mindwrecking! Schüss!