sista kvällen

Ja, så har kvällen kommit! Sista natten i rum 226 på Sigfridsvägen 21 i Växjö! Håller så smått på att packa ner mitt bohag i plastpåsar, eftersom flyttkartongerna kommer imorgon. Jag undrar hur det kommer kännas att flytta in på Krebo, få eget av allt och snudd på dubbelt så hög hyra. Dessa väggar har i allt kaos, snusk, konstighet och skrikande fungerat som ett skyddsrum, en oas av trygghet, ett hem. Jag trivs ju faktiskt i mitt rum, men fan ta det att det inte har kök och toalett med dusch. Hade det haft det så hade jag stannat kvar här, utan tvekan till och med. Älskar att det är så nära till gymmet också. Men nu börjar en ny tid. Det är inte det att jag inte har flyttat förrut, gud hjälpe vad jag har farit runder i mina dagar. Nog fler gånger än de flästa. Men det är alltid någonting särskilt, något emotionellt som får fjong i huvudet när det har blivit dags att lämna sitt hem för ett nytt. När jag lämnade Leksand kunde jag knappt slita mig därifrån, och jag tänker fortfarande ofta på hur sagolikt vackert jag minns det, att bo där. Av alla hem jag haft, toppar nog Leksand listan. Nu återstår det att se hur Krebo blir. Höra bussen utanför fönstret och så småningom vårfåglarna kvittra på ängen. På sigfridsvägen har jag haft utsikt över innergården, och inte ens på sommaren fanns där fåglar. Där finns ett träd. Men ljuset kastar varje solig morgon drömska skuggspel över rummet, som jag kommer minnas. Jag minns att i Leksand, framåt vårkanten när man kunde börja sova med öppet fönster, brukade man vakna tidigt tidigt på morgonen. Solen skulle just till att gå upp någonstans där bakom skogen, så himlen skiftade i blått och guld medans skogen avtecknade sig i svarta skuggspel utanför fönstret. Jag slog upp ögonen, rummet var varmt och mörkt och fyllt av den trygga doften av morgonfuktig skog. Jag satte mig stilla upp i sängen. Sträckte mig efter fönstret, tryckte ner spärren och öppnade det helt, och satte mig sedan ner i sängen igen. Ute i det mörka hade en ensam vårfågel börjat sjunga, det ekade i skogens tystnad, och avlägset i bakgrunden hördes dalälven där den rann och delade landskapet i tu. Utanför sov världen och jag satt ensam vaken. jag log. Jag minns att jag undrade om jag någonsin skulle finna en plats i världen, en tid i tiden, en stund i livet lika vacker som då. jag drog täcket runt mig, lade mig ned och somnade. Solen gick upp och skar genom mörkret i guld och brons.