wikiP

Då fyller jag den 19:e november för 24:e gången. En dag som vilken annan. hmm; 19 och 24. undrar vad som hände 1924. WIKIPEDIA SAYS:

• 8 januari - Renhållningsarbetarna i Sundsvall går ut i strejk.
• 12 februari - Tutankhamuns grav öppnas.
• 1 april - Adolf Hitler öms till fem års fängelse och 500 guldmark i böter i högförräderiprocessen efter ölkällarkuppen 1923 ^[3].
• 28 september - Sveriges dittills två sista obestigna bergstoppar, Sareks nordtopp och Suchtkammen, meddelas vara uppnådda.
• 30 december - Den Amerikanske astrnonomen Edwin Hubble anger att det existerar flera galaxer.
• 1924 - Arbetet med den första Volvon påbörjas.
• 1924 - Herointillverkning förbjuds i USA

Det verkar vara ett ganska känt år ändå, och ändå visste jag inget om det. Konstigt att sånt där händer. Därför tackar vi wikipedia. För att wikipedia ger oss information, och, kan förströ oss när vi är i väntpauser. såsom nu. Önskar mitt kaffesällskap ville höra av sig snart! Över och ut !

.There is something in... -// THE VOID //- (flyer)

Världen i ett sandkorn

Intuiteten är styrkosan som omedvetet för oss längre in i våra intressen och längre och längre bort från generaliteten. Den tröttsamma och utstuderade generaliteten. Att dyka ner är räddningen, för många. Se under och fascination i något litet, är vad som skapar genier.

Strödd över tid.

Jag 2008. Nyinflyttad i Växjö. Dagen efter påbörjade jag mina första universitetsstudier och fick för första gången möta många av dem som idag är mina vänner. Blicken osäker och sökande och dränkt av förhoppningar och minnen.

......................................

Jag 2007. Korridorsporträttet som hängde uppe i internatkorren Dala D på Leksands Folkhögskola, togs inne på Fridas Toaltett. Jag minns att jag var lycklig. Varat var en korslek av äventyr, av mörker och ohejdbart ljus, ett äventyr, som jag älskade för så mycket.

................................

Hösten 2008 bearbetade jag sorgen av att ha lämnat Leksand för äventyret ut i det okända.
Att byta gammalt mot nytt var mig då en relativt obeprövat, och jag var så tveksam över vad jag gjort. Jag älskade så många, men kunde inte längre ta dem i famn och bli tröstad. Allt fortsatte snurra och snart märkte jag inte att allt hade förändrats.
Här är en film jag gjorde under denna period, som jag fortfarande idag tillägnar dem alla. Kärlek.

Text & Musik: Tomas Andersson Wij - Sanningen om dig

........................................

Är det konstigt att man blir konstnär. Är det konstigt att man släpper alla andra hållpunkter än dem känslobeskrivande, när man får till skänks ett liv som är så vackert. Är det konstigt att vilja skänka sig sig själv och sina känslor och sin person och mystik, nu som då. Är det konstigt att bli rörd till tårar av förändring, när man klarat sig genom mörker och ljus och aldrig märkt det förrän handen bläddrar förbi de sidorna många tider från bortom imorgon. Att se sig själv, utifrån, är det konstigt man blir både rädd och ödmjuk och stolt.

Kontraster in humanus

Levar konjunkturer. Hurrar för dem. Hurrar för olikhet och mångfald på ömsom sida enfald. Homogenitet har aldrig varit en hållbar strategi för någonting. Om människor skall klara av att hålla sig, måste de få se skillnader, välja sida, bli en identitet. Generaliteten gör ingen varken nöjd eller upprörd. Hellre uppröra än inget röra, för då har man satt igång en konjunktur för gillning/antigillning. Tänker därför bestämma mig själv för att företeelsen "tjejmiddag", är ett gängse och reko begrepp. Överdrivna grupptillhörighetstillkännagivanden torde alltså vara bättre än inga, så tjejja och killa-på hördenini! Skål! Såtillvida du inte råkar ha egen vilja och egna drömmar förstås, då går det bra att fortsätta bara vara sig själv. Puss!

RYMDEN

Har kommit på en konsekvens. Nu, alldeles just. Det råkar ha blivit som så, helt enkelt, att jag drar mig hit och här till orda när mina invärtes belöningssystem firar. Firar vad som hälst, egentligen. Det är då jag, drar ut vårtan med roten, om en får drista sig till äckliga metaforer. Ja, och just nu är en sådan stund, just nu, ett vaket och fullständigt medvetet tillstånd och allt som finns är de ekande skallrande tonerna från ett pianosolo som klämts in i i slutet av DJn Deadmau5's episka stycke 'Raise your weapon'. Det skallrar. Även när musiken tystnar, och ögonen är fuktiga. Allt är bara... och inom mig känner jag ett klot av sjudande fullständig vilja. Vad jag vill ha, jag tar...and I take it all. Fyller alla skålar. River alla murar. Kliver vidare... RYMD

min ism

är/var/blir slutligen och äntligen konstaterat så alltså en hippie. En ism jag alltid hyst enorm omedveten respekt för, men som jag i dagarna upptäckte och tog mig kärleksfullt an. Jag respekterar deras sagor, för dem handlar nästan alltid om människor. Människor och vad som är oss kärast. De handlar om kärlek och deras lott är att leva med sorgen över livets korthet i en god värld där varje främling är en vän, och varje vän är älskad, och varje älskad är sörjd. Att sörja är att minnas vad som förde en framåt, vidare, rusandes med ögonen hårt bundna och händerna famlandes genom en sandstorm av sanningar och lögner och sedan sortera kornen beigha från bruna.