wikiP

Då fyller jag den 19:e november för 24:e gången. En dag som vilken annan. hmm; 19 och 24. undrar vad som hände 1924. WIKIPEDIA SAYS:

• 8 januari - Renhållningsarbetarna i Sundsvall går ut i strejk.
• 12 februari - Tutankhamuns grav öppnas.
• 1 april - Adolf Hitler öms till fem års fängelse och 500 guldmark i böter i högförräderiprocessen efter ölkällarkuppen 1923 ^[3].
• 28 september - Sveriges dittills två sista obestigna bergstoppar, Sareks nordtopp och Suchtkammen, meddelas vara uppnådda.
• 30 december - Den Amerikanske astrnonomen Edwin Hubble anger att det existerar flera galaxer.
• 1924 - Arbetet med den första Volvon påbörjas.
• 1924 - Herointillverkning förbjuds i USA

Det verkar vara ett ganska känt år ändå, och ändå visste jag inget om det. Konstigt att sånt där händer. Därför tackar vi wikipedia. För att wikipedia ger oss information, och, kan förströ oss när vi är i väntpauser. såsom nu. Önskar mitt kaffesällskap ville höra av sig snart! Över och ut !

.There is something in... -// THE VOID //- (flyer)

Världen i ett sandkorn

Intuiteten är styrkosan som omedvetet för oss längre in i våra intressen och längre och längre bort från generaliteten. Den tröttsamma och utstuderade generaliteten. Att dyka ner är räddningen, för många. Se under och fascination i något litet, är vad som skapar genier.

Strödd över tid.

Jag 2008. Nyinflyttad i Växjö. Dagen efter påbörjade jag mina första universitetsstudier och fick för första gången möta många av dem som idag är mina vänner. Blicken osäker och sökande och dränkt av förhoppningar och minnen.

......................................

Jag 2007. Korridorsporträttet som hängde uppe i internatkorren Dala D på Leksands Folkhögskola, togs inne på Fridas Toaltett. Jag minns att jag var lycklig. Varat var en korslek av äventyr, av mörker och ohejdbart ljus, ett äventyr, som jag älskade för så mycket.

................................

Hösten 2008 bearbetade jag sorgen av att ha lämnat Leksand för äventyret ut i det okända.
Att byta gammalt mot nytt var mig då en relativt obeprövat, och jag var så tveksam över vad jag gjort. Jag älskade så många, men kunde inte längre ta dem i famn och bli tröstad. Allt fortsatte snurra och snart märkte jag inte att allt hade förändrats.
Här är en film jag gjorde under denna period, som jag fortfarande idag tillägnar dem alla. Kärlek.

Text & Musik: Tomas Andersson Wij - Sanningen om dig

........................................

Är det konstigt att man blir konstnär. Är det konstigt att man släpper alla andra hållpunkter än dem känslobeskrivande, när man får till skänks ett liv som är så vackert. Är det konstigt att vilja skänka sig sig själv och sina känslor och sin person och mystik, nu som då. Är det konstigt att bli rörd till tårar av förändring, när man klarat sig genom mörker och ljus och aldrig märkt det förrän handen bläddrar förbi de sidorna många tider från bortom imorgon. Att se sig själv, utifrån, är det konstigt man blir både rädd och ödmjuk och stolt.

Kontraster in humanus

Levar konjunkturer. Hurrar för dem. Hurrar för olikhet och mångfald på ömsom sida enfald. Homogenitet har aldrig varit en hållbar strategi för någonting. Om människor skall klara av att hålla sig, måste de få se skillnader, välja sida, bli en identitet. Generaliteten gör ingen varken nöjd eller upprörd. Hellre uppröra än inget röra, för då har man satt igång en konjunktur för gillning/antigillning. Tänker därför bestämma mig själv för att företeelsen "tjejmiddag", är ett gängse och reko begrepp. Överdrivna grupptillhörighetstillkännagivanden torde alltså vara bättre än inga, så tjejja och killa-på hördenini! Skål! Såtillvida du inte råkar ha egen vilja och egna drömmar förstås, då går det bra att fortsätta bara vara sig själv. Puss!

RYMDEN

Har kommit på en konsekvens. Nu, alldeles just. Det råkar ha blivit som så, helt enkelt, att jag drar mig hit och här till orda när mina invärtes belöningssystem firar. Firar vad som hälst, egentligen. Det är då jag, drar ut vårtan med roten, om en får drista sig till äckliga metaforer. Ja, och just nu är en sådan stund, just nu, ett vaket och fullständigt medvetet tillstånd och allt som finns är de ekande skallrande tonerna från ett pianosolo som klämts in i i slutet av DJn Deadmau5's episka stycke 'Raise your weapon'. Det skallrar. Även när musiken tystnar, och ögonen är fuktiga. Allt är bara... och inom mig känner jag ett klot av sjudande fullständig vilja. Vad jag vill ha, jag tar...and I take it all. Fyller alla skålar. River alla murar. Kliver vidare... RYMD

min ism

är/var/blir slutligen och äntligen konstaterat så alltså en hippie. En ism jag alltid hyst enorm omedveten respekt för, men som jag i dagarna upptäckte och tog mig kärleksfullt an. Jag respekterar deras sagor, för dem handlar nästan alltid om människor. Människor och vad som är oss kärast. De handlar om kärlek och deras lott är att leva med sorgen över livets korthet i en god värld där varje främling är en vän, och varje vän är älskad, och varje älskad är sörjd. Att sörja är att minnas vad som förde en framåt, vidare, rusandes med ögonen hårt bundna och händerna famlandes genom en sandstorm av sanningar och lögner och sedan sortera kornen beigha från bruna.

.into the wild

Relax – Relax Ocean Waves

Kära o du kära, varför är vemodet så vackert. Varför är så mycket av vad jag tycker allra mest om sprunget ur en källa av tvivel. jag är en åskådare och en deltagare i någonting jag inte förstår, jag kan bara lyssna på mina sinnen och känna hur dem flyttar mig, intuitivt och planlöst i rörelse, som om gasen var i botten men jag har släppt ratten och stirrar utåt utan att förstå vad jag ser. är det min mänsklighet som gör mig förundrad. Är det min förundran som säger åt mig att gå, strö mina sinnen över världen, se höga berg inifrån, mig själv utifrån. Om där fanns något att lita på någonsin, vore det inte lusten. Lusten att se klarare och längre, känna. Jag tror det.

den gamle och havet.

De enda sanningarna som betyder någonting är dem man tror på, andra faller bort och dör och man minns dem inte ens. Det är när man blivit övertygad om en sanning som man börjar skapa sin värld och sig själv utifrån sin högst intressevis anskaffade bank av sanningar. Därför tror jag att människor hamnar där dem hör hemma på något sätt. Man bygger sig själv av små favoriter och lär sig se på världen genom denna legofasad som i grund och fond är ens sonika trygghet, vad som backar upp en när man tvivlar och manar på framåt, knarkar ner en fullständigt av lycka och störtar som en lavin när de undre lagren rycks undan. Det är lätt för mig att förstå varför människor hänförs av sagor. Man sätter sig själv i ett läge där man accepterar vad som än händer, och världen blir då varken mer eller mindre, den är obestridligt abstrakt och man finner sina egna vägar att beskriva den. Sanningarna om världen samlar sig på hög och jag tror man är en klokare människa om man är öppen för dem. Detsamma gäller för musik, film, teater, dans och konst uti den allra minsta kulturförgrening. Kultur gör smart av dum, en tes jag håller som sanning tills murarna faller.

Fylld

Tar det lugnt, andas det där extra andetaget och sölar lite extra. Gör lite mer av varje sekund, låter dem gro frodiga så att där snart kan bli ett vildvuxet snår av själsrespekt. Som verktyg använder jag svårmodet, romantiserar det och höjer det till det enda rätta. Befinner mig mellan raderna, sitter med bena i kors i min morgonrock och rufus wainwright sjunger medans den molniga himlen blåser förbi de öppna fönstrena. Själv sitter jag och virkar ömsom koncentrerat, ömsom njutet av att där inte finns några mål i sikte. Andas det där extra och känner att lungorna nu fylls ner till botten, och kaffet smakar ljuvligt. Jag virkar vidare. det blir vackert. Undrar om man ser i virkningen, likt ringarna i ett trädsnitt, hur jag var/är. I så fall är det desto vackrare. Livet bjuder på både det ena och det andra, och gillar man inte läget kan man få eviga sår. Människor kommer, människor går. Vissa ser man aldrig igen. Tankar till Oscar och hans familj, i sorg över en mist älskad mormor. Vackert så jag nästan gråter över hur gott det är att älska och bli älskad. Jag virkar vidare.

ergo sum

summan av ego, är ergo sum. som man förum skaldade, med ett rungande cogito som inledning. Man tänker därför är man, sägs det. Jag tänker, men jag tänker stundom inte särskilt mycket eller för den delen klart. Därför är det ibland bra om jag drar mig till att konkretisera vad som egentligen försigår. Hur tänker du Henrik, finns där saker du bör ta vara på och finns där saker du bör justera. Just för några dagar sedan kom jag på en sanning som var för bra för att glömma bort och begav mig nattetid 03 ur skrotsängen upp i en bröstvårtenypande kall lägenhet. Där satt jag, som i en ö av ljus mitt i ett evigt mörker som tog vid där lampans ljuskägla klingade av. Ljuset föll ned över den nyuppslagna blanka ljust beiga sidan i min allt-i-allo-skiss/tankebok jag öppnat i mitt knä. Jag satte pennspetsen mot pappret och såg hur den svarta vätskan skar genom det ljusa pappret. Jag satt nog en bra stund, och antecknade mina egna sanningar, de var nog flertaliga. Med benen och fötterna i ljusön och överkroppen vilandes i den mörka världen, stirrandes upp på en ljust blå grynande himmel drog jag mig tillbaka till sängen och somnade om.

200 st

iset

jodå såatte

Har skissat färdigt för terminen. Sommaren bereder ut sig som ett mysterium. jag ser inga konturer ännu. Det är lite spännande sådär. Imorgon börjar ett nytt äventyr då jag blir med sambo. Ja, eller oj nu blev det sådär härdsmälta igen, för det är så mycket jag vill få sagt, där har hänt så mycket. men jag nöjer mig med en nulägesrapport . Jag sitter här i min nedsuttna datorstol o svettas en torsdagskväll och tänker tillbaka på året. De snarast flimrar förbi. Nästa år vid den här tiden har jag en kandidatexamen i inredningsarkitektur & möbeldesign och jag är jobbworthy, känns skumt och roande på samma gång. Från och med nästa år är jag värd över 25 tusingar i månaden för att sitta o svettas i någon annans datorstol. Innan dess är det dock ett exjobbs om måste göras. Jag har många uppslag och tankar om vad jag vill göra, och jag har nog för första gången insett att jag har en process jag kan lita på. Kadish, tack för den. typ äntligen! Henrik vet att Henrik får jobbet gjort. Nu lyssnar jag på Cardigans och nöjer mig med att stirra ut i det svala mörkret. det duger så jävla hårt!

Generationsbord

Kvot

Musiken är hög men här är tyst, hur komme sig en sådan beskaffenhet i torde undra. Jo. Jag stressar av. Lägger ett lock på och återkommer till mig själv på söndag. Om en timma kommer min kropp infinna sig i ett säte på en buss som kommer färdas söderut. Det är sol ute. Känner jag mig själv rätt kommer sinnet då hitta tillbaka till kroppen för att se ut över de solbadande svenska vårlandskapen. Men alltjämt hålla käft och förströ sig i sin intighet. Inte dags att vara akademiker. Inte dags att vara formgivare. Inte dags att vara någonting annat än innesluten av en vårdande livmoder av intighet. Ändock, är jag glad. Jag är tillfreds med nu. Nyfiket tillfreds, men pausar. Precis som jag brukar göra när jag har nått ett breakthrough i ett skolprojekt, liksom sådär satt pricken över i. Då brukar jag bli självspattig och upprymd och kvotera in fikor med tillhandhavda bordsgrannar och vänner eller helt sonikum ensammen men fromt nöjd. Kvotera in, är något man gör för att skaffa sig struktur när där annars råder utbreda kaos. Struktur, precis som hungern kräver mat var sjätte timma, gör sinnet sig hört ibland men det är upp till disciplinen att göra den till viljes. Det tror jag. Därför kvoterar jag hit och kvoterar jag dit.
Nu måste jag låta datorn laddas så jag kan fly in i TRON ett par timmar på strömlös buss. Bara i nödfall, jag tror det ska gå rätt bra ändå. Över och ut

..with the rain falling on a tin roof

Hej hej, nu lägger jag ner för idag. Har knappt hunnit hem från kontinenten och är redan i tagen, tågen skall uppstyras för att glida en mjuk framtid tillmötes i försörjdhet. Jag ska sörja för framtiden, tänkte jag om idag, därför ska jag söka jobb, äta, träna, tvätta. Framtiden i olika lager. Just nu, existerar också. Jag dricker kaffe ur en handgjord kaffekopp jag köpt för 200 spänn och ser ut på en solig klippa. Jag har obekväma underkläder och jag lyssnar på soulkanalen på spotify. det är fucking gött att vara hemma igen. Milano måste vara den enda staden i världen där en kopp mördargo Cappuccino kostar 15 spänn och en avslagen cola kostar 50, på samma ställe som pizzan kostade 70. Hur tänkte den underlige servitören då, och hur tänkte han när han nekade vår dricks. Hur tänkte vi när vi inte ville ha den tillbaka? pixen hade gjort gott i plånisen men vi lät dem bliva där, skänkta ett ovisst öde. Vi lämnade restaurantet och spatserade vidare, senare åt vi glass på flygplatsen och åkte hem. Jag var den som gick o la mig tidigt, höll en smula låda stundom, tryggade fundamentet och låtsades ha kollkontroll. Jag brydde mig inte ens om kackerlackan på dasset, jag hade kontroll. Jag är fett nöjd, kanske låtsades jag inte ens. kanske var det så att jag hade kontroll. ja, så var det nog. Det var ett vara, ungefär som hemma, bara lite soligare och med en smula upfuckade priser och en stad att ögonäta mysterier ur i tusen år per styck. Men nu är jag hemma, och Norah Jones visksjunger sina egna ord; "And I wanna wake up with the rain falling on a tin roof. While I'm safe there in your arms..". fan fint alltså. fan fint

idiot

Tom och uttömd utöver en alldeles för stor målarduk så att fragmenten av vad som egentligen händer är svåra att se. Milsvidder breder ut sig och där någonstans mitt i är jag med en liten pensel och en ficka full av färg. Det är ett mäktigt arbete, och tyvärr har jag börjat sneglingssegla bort åt en alldeles för avlägsen kantlinje för att kunna fokusera fullt ut på metrarna närmast den converse-inklädda sista decimetern av min kropp. Lockad men hindrad på en och samma gång, när alternativen är få är då jag får kramp och blir tvär och vägrar och fikar bort förmiddagar i försök att skratta bort att jag faktiskt är stressad. Du är stressad Henrik, så här känns det. Eat it up. Kan du inte fika på riktigt, är du en idiot som försöker. Heh

leet

Klockan är 13.37, ett heligt tal för dem invigda och plain bara underbart för alla dem som skänkts den här lördagen. Det är sol i Stockholm. Här är töväder och det var varmt på ryggen när jag gick till systembolaget på Rosenlundsgatan och köpta mig lite rödvin för kvällen. Här luktar nu kaffe i min lägenhet och dörren står på glänt ut till den låsta korridoren med fönster i söderläga, min hall badar i ljus och det går strömmar rakt igenom mörkret, som för att rensa ut gammal luft. Jag satte mig ner på min hallmatta jag funnit i soprummet och figuranpassat efter lägenhetens första meter. Det var en bra plats, konstaterade jag utan att säga något. jag log bara, precis som jag gjort under systembolagsgångningen. Jag log åt den snälla killen i kassan som fumlade med kvitton, påsar och kort. Jag log åt tanten som såg stressad ut, och jag log fan mest åt mig själv. Gav mig själv cred för jag kan vara så god mot mig, och vara nöjd ibland. Ibland räcker, för att jag ska få ha sånna här mornar.
Nu, snart ska jag traska till jobbet där jag kommer vara tills ikväll, men det gör mig ingenting. Solen kommer passera över himlavalvet och hinna skymmas av den tödroppande storstadssilhuetten och jag kommer fara hem till Cilla för att dricka mitt vin med andra 13.37-are. leet. elit. datorspråk. ingen punchline. heh. Kärlek

Jo men visst

Söndagen är dagen jag ofta dejtar mig själv ett par timmar mer än annars. Det är standard och fränt, på det bra sättet. Fick en idé om att jag ska sy en tischa med fransar på, men tygverkat har söndagsstängt så jag rebootade och mindes en alldeles strax begynnande tvättid. Du sonntag, mein liebe. Idag är det soligt och det töar även i skuggan och min ipod är laddad och jag har ljudbok på på högsta och jag är snuvig och ja, ja va på fest igår. två faktiskt. En var här i mitt gemak och här var en hel drös med folk, vi ritade o fnissade och sen ringde martin upp Lisa som är flickvän med viktor som bor i min korridor. jag har aldrig träffat kisen, eller kisinnan, så jag vart överglad över det hele. Men martin kom tillbaka från korridoren med budet att de ingen lust hade. Trök AB. Vi sjöng vidare och tecknade lite innan vi vipps hade försvunnit hem till andreas nya lgh på 30 årsfest och inflyttningsfest combined. tusen människor, tusen bitar kladdkaka, citronpaj, chokladmoussetorta och snittar och senare korv me da brö. Jag kletade ner mig med kladdkaka och klädde av mig -provade anjas tröja- klädde på mig, fick rök blåst i ansiktet. bjöd på vin och tog några glas for my self, öl var också iblandat. sen var det tack och adjö. vaknade upp och kände mig rätt rivig på många sätt, mest bra. Men halsens rivighet var en finne i stjärten, men nu är det bra. jag sitter och kaffar i min lgh, och tänker att det nästan räcker så här. Nöjd, men nyfiken. Bra söndag, jag återkommer. puss

bygd/obygd

I min kyl står en glasskål fylld med toscakakor från teatern. På mitt skrivbord finns ett berg med människor på. I min näsa snor och på min haka skägg. Klär mig i brillorna och rynkar pannan över en överbliven pigghet, när min gängse sjukhet hindrar umgänge och Mikael Nyqvist-filmen på tv dissappointar. Längtar efter resor till nära, eller resor med nära ut i det dära jag kallar bygd/obygd. Varhälst kärlek kan husera.

tre flugor i en opak käftsmäll

(Jag om 50 år)

introvertus där, extrovertus här. Tänker att jag behöver ompröva en tes jag levt efter ett tag. Jag har goda skäl. Det blir en omprovning i testfaser, as of immediately. Jag har länge trott att tesen "gör dig själv genuint lycklig, så gör du andra lyckliga i förlängningen". Detta har fungerat väl, tills en dag då tre fina fina fina, istället för att ge mig vad jag (kanske) tål, vänder sin klack 180 grader halt och marscherar iväg själswise. Samma jävla dag, jag menar, kom igen. Det jobbigaste är att jag inte ens vet om jag förtjänade det, här står jag och är martyrad till tystnad. En silent treatment jag själv är påmanad att bryta för intresset från andra sidan planhalvan är svalt. Alla på en och samma dag, kom igen.
Erika och jag klottrade oss igenom åtta timmar idag. Utan henne, jadu. Jag vore en skit i universum idag, något kölmög på en färja, ett sandkorn i öknen uppfluget i en kladdig kamelstjärt. Ge mig argheten, den är min om jag förtjänat den. Ge mig respekten att åtminstone bli skälld på, så jag kan ta ställning. Hjärta du arma.

kul själv

fullt ös är lika med medvetslös är lika med kvoterad paus är lika med morgonrocksdag med träning och matätning som verb. verbalt inte över tio ord yttrade, annat än dem när jag sjunger. Jag sjunger när jag är själv, varsågod. Nu vet du. och jag då. och mina grannar. Annat jag gör när jag är själv är att titta på wallanderfilmerna och göra upp planer för då jag inte kommer vara ensam. Fast ensam är jag nog aldrig. Dock är jag själv ibland, men det reflekterar jag inte över som något dåligt. Jag kan ha roligt själv, och har hellre roligt själv, än tråkigt i grupp. De som är med på de premisserna är mina vänner, andra bör omedelbums sälla sig och tejpa upp något bara på impuls. Fast allra helst roligt i grupp, men ikväll, var det som sagt kvoterat lugn. Veckan börjar imorgon, och jag har ingen aning om vad som skall hända. Men jag litar på mig att göra det till en bra en, faktum är, jag beyond litar på det. jag räknar med det. shazam! natti!

Murdare

Får man skratta åt fyllon; ja. de behöver väl också bli sedda. finns det något värre än när man gör sig rolig på tunnelbanan och ingen skrattar. Häromdagen var jag sen till skolan och jag hann precis med tunnelbanan. pust, hann jag tänka innan jag fann Anders med blicken och gick fram o anfått satte mig ner mitt emot. med andan i halsen skulle jag, vi synka konvers om skolbestyr, andas, och ömsom skratta åt kidset brevid som gjorde pruttljud med sin telefon, varpå han och hans kompis skrattade högt och ljudligt. Jag och Anders kollade oss omkring o undrade varför det bara var vi som skrattade. stenansikten AB hade varit framme med stenhuggarspettet, för de grabbarna tu fick inget gehör. okej, tillbaka till fyllo historien. Skulle till Cissi. Kom till Mariatorget Tbana, satte mig för att vänta. Brevid mig sitter tant drucken och out and about med sin väninna i telelur. Rättmätigt beklagade hon sig över svarta färgskalor och pratade vidare i en lång stund. när samtalet närmade sig sitt slut fick hon syn på mig, där jag satt och förde anteckningar, och så sa hon till sin väninna att jag såg ut som att jag skulle mörda henne på en gång, och att, katharina, om det skulle bli så att jag blir mördad ikväll så vill jag bli strödd över katrineholm. då säger vi så. hej. Jag skrattade, eller vad ville hon? I prover her wrong, undrar om hon blev glad, liksom lättad, eller om hon skämdes eller om hon mest bara ville åka hem och sova ruset av sig. anyhow tog hon sitt pick o pack och var begådd mot utgången och lämnade mig åt mitt öde. Så var det, bland annat. ett litet pink i missisippi, ett nålstick ur hjärnan min. fred!

MAJA

Hej Maja!

Nu är vi många år äldre än när vi först möttes i Leksand. Dagarna har flytt en bi och man står bara förundrad och ser på när livet händer en. Fyra år snart, har vi vetat om varandras existens men ändå så känns du som ett fullkomligt självklar del av mitt liv. Leksand var mitt uppvaknande, ärligt talat minns jag inte vem jag var innan jag kom dit den där sensommardagen och påbörjade vad som för alltid skulle förändra mitt liv. Och där var du. Där fanns många andra också, men där var du. Maja, även om vi inte ses så ofta som vi brukade när förutsättningarna var andra, så är du ändå en lysande stjärna på min himmel, och vad som än händer igår, nu, imorgon och för alltid, så finns jag här för dig. Tusen kramar och grattis på födelsedagen//Henrik

OSCAR

Hej Oscar!

För ett litet tag sedan fyllde du år och där blev aldrig något holabaloo som vi tenderar att önska oss själva, men idag blir där ändå någonting annat. Ingenting stort, men heller ingenting litet. Vi går o käkar i stan och sen ska jag bjuda dig på en drink. Jag hoppas du förstår att presentens skala inte representerar hur mycket jag tycker om dig, och respekterar dig som person. Du är värd så himla mycket mer än en drink på en indisk restaurang. Ändå måste jag säga att det är de där små kravlösa, spontana, kaosartade, skrattgråtna händelserna i livet som jag uppskattar mest, en vardag med kärlek och fina vänner och jag är så himla glad och stolt över ha blivit skänkt dig, med alla dina drag. Du är helt unik. Tusen kramar och grattis på födelsedagen i efterskott!//Henrik

Ko.-n.-tra.-st

Vecka blev väck, ännu en, men jag bliver kvar. Sitter och hör på när tevattnet kokar upp sig till 100, och ser på när en ryggfrånvänd och mjutad fotbollskanalen europa sänder flimmrande bilder genom min arkitekt-lampe-upplysta lya. Summering, tänker jag, och försöker minnas. Försöka får duga, för minnesvalvens 24/7 tjänst har jag inte blivit gen-skänkt. Försöka är mitt giv. Bilderna är suddiga och ibland sticker där ut fragment, som en spik bakom ett sträckt lakan. Jag minns, att det var roligt den här veckan. Som vanligt har gränserna vid helg/ickehelg och dag/kväll/natt revolutionerna suddats ut och gör det än svårare att konkretisera. Klockan är min att begagna, i sina fulla varv och det ter sig som så att tiden gör sig bättre när den får bli portionerad upp utefter stundernas ingivelser. Nya timmar. Jag upptäcker natten, jag upptäcker sömn mitt på dagen. Och jag har inte koll. Jag har nog aldrig haft koll och kanske är det lika bra att ge upp, och istället hänge sig åt tumlandet, något jag ytterligt briljant bemästrar. Alla brickor stämde plötsligt, när jag bestämde mig för att det var okej att tumla, och släppte taget om de sista sönderdissade kontrollepiteten. Jag minns inte när det var, eller om det ens hände över en timma, natt, vecka, månad eller år. Vad jag ser är kontrasten, nu från då. En vacker kontrast, om jag mig så får drista. Som övergången från något ljust vitt till något soligt varmt. En smält solero exotic om man så vill, som ligger och tar över en länge väderilad träbänk utanför närköpet där du växte upp. Rätt fint de. Rätt fint.

i hågen

berusad, krusad, vägen är grusad. gick från hornsull tumla in på en buss på rull. såg mig full, i en ruta blank o svart. teeeeryckte knapp o stannade bussfan o klev av, hemma vid wollmar yxkull. Nu jag skalda med ritning på bord, ur aska och eld, jag vill åter bliva jord. en mån att till sig lita, nu är det dags att plita, ner några ord om faktiska ting, om de förahavda jordeting. Spontankväll hos emma, en rejält femma. Vodka med fanta, öl, vin och sådär ledde till härlig atmosfär med spontandans och tävling ala kreti pleti. erika vann. Nu jag är hemma är och rimmar cilla-wise och tänker på att dagen var fucking awesome. Fotografiska, hermans, promenad, hemm, kaffe, middag, spontanfest, taxi, promenix, buss, ringa, hemma, nattinatti. så att saj. fett grymt :D Glad och i hågen still. FRID mina FRÄNDER

Jag minns inte sist. Sist jag satt här i soffan och drack kaffe och solen sken in. Nu händer det. Är nästan rädd för att blinka.

stålridå

Äter frukost ur samma odiskade skål och ser när den mulnade himlen tänds utanför fönstret. Lägenheten är sådär ofärdig och lite mögig i hörnorna och disken från en veckas fromt leverne rostar fast i diskbänk. Någon lampa är tänd och här är lite fuktigt och varmt. Jag ska jobba hemma idag, bestämde jag i duschen. Efter lunch. I det direktaste nu, dvs, efter frulle, blir det pappersarbetets förmiddag. En gång i månaden har jag en sådan förmiddag. Jag påtar mig andra glasögon och blir krass och granskande och kall. Efteråt kommer där finnas trängande upplysnings och uppmjukningsbehov. Kanske måste jag också ta en sväng med dammsugarn och diskborsten, för att garantera den flitiga och disciplinerade sidan av mig själv, ännu en vecka av goda förutsättningar. Dessutom är jag från och med nu uppsagd från broilermacken fitness24seven, det mesta av det sämsta till det vrakprisigaste gyminrättningen jag erfarit sedan gymdebuterande 16-åring. Billigt, inskränkt all over, sneda maskiner och sneda allt. På senaste har det eskalerat, det är nog den djupt rotade djuriska besinningen som väckts till liv av vårkänningarna. De brudbetygsättande gymbiffarna tu borta vid bänkpressen, förrförra veckan tog nog priset. Sen kommer nog preachern som vägrade låta den tidningsläsande killen vara ifred. Mycket var skruvat upp, och nu är det hej då och tack/nejtack för de två senaste av de totalt fyra åren jag varit er gäst. Nu ska jag försöka landa mig själv ett Satskort för 350 i månaden. beprutat och klart. Men först som sagt. Pappirens tid har anlänt. Vi ses på andra sidan stålridån, nu är det herr kall och besynnerlig i ett par timmar. FRID

Intimt

Nu nålsticker jag snart min skjorta för första gången på snart en månad, och blir med teater än en gång med värdskylten hängandes 170 över golv. Jag bär svart och smilar från öronet höger till öronet vänster och ser dem i ögonen när jag ger dem tjugo fem kronor tillbaka på en femtiolapp för en ensammen vuxenjacka inhängd. De bästa sakerna i livet är gratis. Ett smil och en ögontittning, det bjuder jag på. Jag bjuder på det som in i fanders, kom och ta det bara. Paychecken som drattar in månadsvis är bara trevlig kuriosa. Det är för glädjen jag kommer tillbaka. Det är för den jag nu slängt upp benen på skrivbordet, tagit datorn ner på magen framför mig, raffsar i mig oboyprydd müssli och förbereder energiförrådet. För den, för er, för mig.
intimligen
h

Jag minns 90talet

det vackert nu. Här hos mig, i den rymd där mina funderingar ilar omkring. Vackert på samma sätt som solen bryter den fuktiga dimridån som skjuter åt sidan från en trädgårdslang en varm barfotadag på gräset. Flyktigt, föränderligt och rotlöst skönt. Dimman glänser och glimmrar och försvinner bort. Den försvann alltid bort mot päronträdet och in i skogen. En smula mystiskt, men jag nöjde mig med själva undran om vart den tog vägen. Innan hade den sköljt över mig och jag blundade och lutade huvudet bakåt, den svala dimman var fräsch i den annars solhärjade trädgården och gräset var lite grönbrunt och torrt, men nyklippt så att alla tusenskönor som låg bland gräs och klöversollet fastnade på fötterna när jag man gick genom trädgården. På kvällarna luktade hela förorten jord och gräs och solbränd hud. Asfalten ute på gatan var alltid varm under fötterna till sent på kvällen, men när det blev svalare kunde man stå på brunnslocken som fortfarande var varma medan himlen mörknade till och de gula gatljusen började flämta till livs där de stod uppradade och försvann bortom synhåll vid jönssons hus.
Nittiotalet var årtiondet då lugnet rådde, årtiondet innan man fick börja förhålla sig till saker som kontroll. Nittiotalet var höga murar med tio års mellanrum som skänkte mig, oss, barndom och nyfikenhet att korsa över gränser. Jag gick från ynka 3 till stolta 13. Förbi passerade Pokémon, kulspel, klätterträd och lego, skateboardar och cyklar och lådbilar. När det inte var sol och jag hade mina lila mjukisshorts, så snöade det och vi byggde snögubbar och åkte pulka på den 7 meter höga kullen vid skolan, den var så hög att det hissnade. Sen, en dag, stod man där vid muren till sist, slängde över repstegen och försvann ut i undret.
kärlek.

At Origo

"I kept dreaming of a world I thought I'd never see. And then one day, I got in."

"konerna som stängde in bromssilon briserade och strömmarna rusade iväg och tog av i vida bågar utåt och på bråkdelen av en sekund var de slukade av oändligheten. De ritade en karta, ett matematisk system utan koordinater, duplicerat, exakt och när jag stod där vid origo och såg griden självfödas om och om och om igen, visste jag att denna värld aldrig tog slut. Jag hade kommit in."

- The Grid, Daft Punk

Hemvalsad

trött, fullmatad hjälte springer galopp med sig själv och hinner inte med. Det sprakar om skorna när jag går. Jag hör varenda steg, just nu är det tyst för jag är stilla. Senare skall skönheten och Odjuret ljuda igång luftrummet men jag kan inte svara på om jag tänker vända ögonen över ryggen för att se på, jag nöjer mig med att jag har alternativet. Oskar, du var här just, inte fem minuter sedan. Du är allt bra fin du, tack för du ville mig träffträff idag, ikväll, ever, alltid. en särskilt ensam kväll det här, beror väl på att kontrasten har varit enorm då jag spenderat de senaste två och en halv veckorna med folk 24/7. Nu är här tyst och jag längtar till er mina kära jävlar. Imorgon klockan 10.00 står jag på t-centralen och väntar in två av de bästa. Vi ska gå på museum, ni kommer kanske kolla på pryttlarna, jag, jag kommer kolla på er! Back to basics liksom. 2011 började bra, jag har föraning om att det här året kommer bli bra. Jag säger så för att förutsättningarna är brutalt bra, och mitt huvud är klart ohämmat och jag tänker fritt om ambition och göromål. Det hela känns tryggt på något sätt. Litar kanske helt enkelt, till slut, på att jag kommer göra något bra av det. skön känsla, nu ska jag bara kicka igång maskineriet också. maskineriet är på paus, men snart, så fort det där "skratta sig till gråts"-skrattet ljuder vet jag att det hela är på gång. Jag är i väntfas, varken nöjd eller onöjd. twilightzone någon? Det där med att vara nöjd, för övrigt, jag har givit det en del tankar på senaste. Nöjd kan vara farligt, henrik, not to self för bövelen! glöm aldrig bort att bejaka nyfikenheten och handlingskratfigheten. det är så du kommer bli hundra år. Bejaka! Kärlek!!!