Fylld

Tar det lugnt, andas det där extra andetaget och sölar lite extra. Gör lite mer av varje sekund, låter dem gro frodiga så att där snart kan bli ett vildvuxet snår av själsrespekt. Som verktyg använder jag svårmodet, romantiserar det och höjer det till det enda rätta. Befinner mig mellan raderna, sitter med bena i kors i min morgonrock och rufus wainwright sjunger medans den molniga himlen blåser förbi de öppna fönstrena. Själv sitter jag och virkar ömsom koncentrerat, ömsom njutet av att där inte finns några mål i sikte. Andas det där extra och känner att lungorna nu fylls ner till botten, och kaffet smakar ljuvligt. Jag virkar vidare. det blir vackert. Undrar om man ser i virkningen, likt ringarna i ett trädsnitt, hur jag var/är. I så fall är det desto vackrare. Livet bjuder på både det ena och det andra, och gillar man inte läget kan man få eviga sår. Människor kommer, människor går. Vissa ser man aldrig igen. Tankar till Oscar och hans familj, i sorg över en mist älskad mormor. Vackert så jag nästan gråter över hur gott det är att älska och bli älskad. Jag virkar vidare.