Vecka blev väck, ännu en, men jag bliver kvar. Sitter och hör på när tevattnet kokar upp sig till 100, och ser på när en ryggfrånvänd och mjutad fotbollskanalen europa sänder flimmrande bilder genom min arkitekt-lampe-upplysta lya. Summering, tänker jag, och försöker minnas. Försöka får duga, för minnesvalvens 24/7 tjänst har jag inte blivit gen-skänkt. Försöka är mitt giv. Bilderna är suddiga och ibland sticker där ut fragment, som en spik bakom ett sträckt lakan. Jag minns, att det var roligt den här veckan. Som vanligt har gränserna vid helg/ickehelg och dag/kväll/natt revolutionerna suddats ut och gör det än svårare att konkretisera. Klockan är min att begagna, i sina fulla varv och det ter sig som så att tiden gör sig bättre när den får bli portionerad upp utefter stundernas ingivelser. Nya timmar. Jag upptäcker natten, jag upptäcker sömn mitt på dagen. Och jag har inte koll. Jag har nog aldrig haft koll och kanske är det lika bra att ge upp, och istället hänge sig åt tumlandet, något jag ytterligt briljant bemästrar. Alla brickor stämde plötsligt, när jag bestämde mig för att det var okej att tumla, och släppte taget om de sista sönderdissade kontrollepiteten. Jag minns inte när det var, eller om det ens hände över en timma, natt, vecka, månad eller år. Vad jag ser är kontrasten, nu från då. En vacker kontrast, om jag mig så får drista. Som övergången från något ljust vitt till något soligt varmt. En smält solero exotic om man så vill, som ligger och tar över en länge väderilad träbänk utanför närköpet där du växte upp. Rätt fint de. Rätt fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar