leet

Klockan är 13.37, ett heligt tal för dem invigda och plain bara underbart för alla dem som skänkts den här lördagen. Det är sol i Stockholm. Här är töväder och det var varmt på ryggen när jag gick till systembolaget på Rosenlundsgatan och köpta mig lite rödvin för kvällen. Här luktar nu kaffe i min lägenhet och dörren står på glänt ut till den låsta korridoren med fönster i söderläga, min hall badar i ljus och det går strömmar rakt igenom mörkret, som för att rensa ut gammal luft. Jag satte mig ner på min hallmatta jag funnit i soprummet och figuranpassat efter lägenhetens första meter. Det var en bra plats, konstaterade jag utan att säga något. jag log bara, precis som jag gjort under systembolagsgångningen. Jag log åt den snälla killen i kassan som fumlade med kvitton, påsar och kort. Jag log åt tanten som såg stressad ut, och jag log fan mest åt mig själv. Gav mig själv cred för jag kan vara så god mot mig, och vara nöjd ibland. Ibland räcker, för att jag ska få ha sånna här mornar.
Nu, snart ska jag traska till jobbet där jag kommer vara tills ikväll, men det gör mig ingenting. Solen kommer passera över himlavalvet och hinna skymmas av den tödroppande storstadssilhuetten och jag kommer fara hem till Cilla för att dricka mitt vin med andra 13.37-are. leet. elit. datorspråk. ingen punchline. heh. Kärlek