Tom och uttömd utöver en alldeles för stor målarduk så att fragmenten av vad som egentligen händer är svåra att se. Milsvidder breder ut sig och där någonstans mitt i är jag med en liten pensel och en ficka full av färg. Det är ett mäktigt arbete, och tyvärr har jag börjat sneglingssegla bort åt en alldeles för avlägsen kantlinje för att kunna fokusera fullt ut på metrarna närmast den converse-inklädda sista decimetern av min kropp. Lockad men hindrad på en och samma gång, när alternativen är få är då jag får kramp och blir tvär och vägrar och fikar bort förmiddagar i försök att skratta bort att jag faktiskt är stressad. Du är stressad Henrik, så här känns det. Eat it up. Kan du inte fika på riktigt, är du en idiot som försöker. Heh
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar