det vackert nu. Här hos mig, i den rymd där mina funderingar ilar omkring. Vackert på samma sätt som solen bryter den fuktiga dimridån som skjuter åt sidan från en trädgårdslang en varm barfotadag på gräset. Flyktigt, föränderligt och rotlöst skönt. Dimman glänser och glimmrar och försvinner bort. Den försvann alltid bort mot päronträdet och in i skogen. En smula mystiskt, men jag nöjde mig med själva undran om vart den tog vägen. Innan hade den sköljt över mig och jag blundade och lutade huvudet bakåt, den svala dimman var fräsch i den annars solhärjade trädgården och gräset var lite grönbrunt och torrt, men nyklippt så att alla tusenskönor som låg bland gräs och klöversollet fastnade på fötterna när jag man gick genom trädgården. På kvällarna luktade hela förorten jord och gräs och solbränd hud. Asfalten ute på gatan var alltid varm under fötterna till sent på kvällen, men när det blev svalare kunde man stå på brunnslocken som fortfarande var varma medan himlen mörknade till och de gula gatljusen började flämta till livs där de stod uppradade och försvann bortom synhåll vid jönssons hus.Nittiotalet var årtiondet då lugnet rådde, årtiondet innan man fick börja förhålla sig till saker som kontroll. Nittiotalet var höga murar med tio års mellanrum som skänkte mig, oss, barndom och nyfikenhet att korsa över gränser. Jag gick från ynka 3 till stolta 13. Förbi passerade Pokémon, kulspel, klätterträd och lego, skateboardar och cyklar och lådbilar. När det inte var sol och jag hade mina lila mjukisshorts, så snöade det och vi byggde snögubbar och åkte pulka på den 7 meter höga kullen vid skolan, den var så hög att det hissnade. Sen, en dag, stod man där vid muren till sist, slängde över repstegen och försvann ut i undret.
kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar