Om att vara människa

Egentligen borde det inte finnas någonting som är enklare. Att vara människa. Kolla på djuren. Drivs de av frågeställningar av samma sort. Frågar undulaten sig själv varje dag;"Vem är jag?" Unduladen är i våra ögon oupphörligen bara en undulat, rakt upp och ned. Jävligt enkelt att vara en undulat! Här står man och är människa, och helt plötsligt är allt inte lika enkelt längre. Här går man och har fått ett samvete, en massa ansvar, plikter och annat man aldrig heller bad om. Gud skapade människan till sin avbild, man kan således konstatera att gud inte är en undulat.
Dömandes av det man ser runt omkring sig är det tydligt bevisat att det är svårt att vara människa, mycket svårt. Städerna vimmlar av klassiska psykotiska symptom, som väl är ett sätt för massan att fara på andlig semester, när man helt enkelt inte orkar bry sig längre. Kolla på "fjortisarna" och "arbetarbina", kolla på gemene pudelkärring på södermalm. I storstaden yr människor i ett kontrollerat inferno från a till b och allt går som ett schweiziskt urverk, runt runt runt, tills man skakar galler med Tengil på andra sidan döden. Var det verkligen så svårt, om du tänkte efter för en sekund?
På svt såg jag idag ett program där en människa pratade. Hans öppenhet skvallrade om att han inte gav ett förbannat ankanus om där fanns människor som dömde honom, eller inte. Det är svårt att försöka förklara vad det var han hade som var så särskilt. Han utstrålade bara en genuin kärlek och rättvishet, och han talade också öppet om sina känslor. Det känns väldigt genuint för mig, då har man bejakat sin mänsklighet tycker jag. Då har man på ett sätt blivit lika fullkomlig och oemotsäglig som undulaten på pinnen.