INTO THE VOID.
Jag dök verkligen in den här gången. Jag gav allt, och jag gjorde det av hjärtats lust. Ekohenke bygger sitt fundament och den här gången är det inte bara ideologier och drömmar; den här gången är kunskap och handlingsförhet också med i spelet. Jag vill veta allt. Mycket har handlat om att växa, den sista tiden. Inte växa som i sökorden; fotosyntes eller hormoner, utan växa såsom i kunskap om sin omvärld och om sig själv - för att inte stänga dörren om klyschan, när den nu bekvämligt nog var så nära till hands. Såg en film igår med Eric, på bio. Jag övertalades att se en komedi, en amerikansk sådan. Tänkte american pie-tankar, men överraskades av att den istället var riktigt bra. Den handlade också om growth, på ett sätt. I slutscenen flyttar dottern till ett college. Det grep verkligen tag om mig, för symboliken var så perfekt. Hon stod där, i sitt nya rum, packade upp saker på sin säng, medans den andra sängen i rummet fortfarande väntade på sin ägare. Hon såg sig om, och plötsligt var hennes familj borta - för första gången hade hon bara sig själv och sin egna rädselinramade nyfikenhet. Hon påbörjade någonting som var helt nytt, sitt livs första riktiga äventyr. Det grep mig, tror jag, för jag har själv varit med om det. Att börja studera kan tyckas som en fåfängd jakt efter att konkretisera sin tillvaro, få den utstakad och planerbar, men för mig har det varit något helt annat. Även om valen kanske ibland har varit logiskt planerade, så har loppen varit sprungna av kärleken till det okända. Och varje gång. Varje jävla gång. Blir jag helt förbannat jävla golvad av hur vackert det är att varje gång man hittar ut ur tunneln igen, är världen en vackrare plats än förut.
EXIT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar