Det har hänt en hel del saker, bloggkompisar, och det mesta känner ni nog redan till. För mig är det en personlig tradgedi. Den senaste tiden har varit hjärtskärande och svår och jag vet inte, inte helt säkert, om jag är samma människa längre. Vad har jag kvar, och vad har jag förlorat? Jag vet ingenting, vem den nya jag är får framtiden utvisa men just nu är han en främling. Det är inte det att jag inte känner, kanske tänker jag bara inte längre lika klart som jag gjorde innan. Jag känner mig så pass svårdefinierad att jag många gånger varit inne här på bloggen för att skriva ett inlägg, för jag har så många känslor som jag behöver uttrycka, men de hopar sig i händerna och sänder ingenting annat än en suck över tangentbordet. Börjar jag kanske få det där duktighetssyndromet, är det också därför jag tränar på gymmet hela tiden? Vid min gud, låt mig slippa behöva imponera. Jag borde veta bättre än så. Take it or leave it, Henrik!
Det har hänt en hel del saker, men vilken typ av människa vore jag om jag inte tillät mig själv vara känslosam över dem. Känslor är okej, och de är fucking underbara. Igen blir jag häpen, över hur vacker världen är. Tänk så vackert att man får sörja kärleken, att man får sakna den och minnas den, känna ömhet och vördnad inför den. Det är väl så man riktigt säkert vet att den verkligen betydde någonting för en.
Tack för att ni finns, underbara människor! Ni betyder världen för mig! Kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar