One weeks notice

Hallå!

Mycket har hänt. Låt mig bara få ta några stillsamma andetag innan jag börjar, ok.
Jag ska till intervju på konstfack på tisdag. Det hade blivit något fel med posten, för jag fick aldrig mitt antagningsbrev till intervjun, så jag antog liksom att jag inte gått vidare i urvalet. Sen ringde de från konstfack idag och undrade vart jag höll hus, för de satt alla och väntade på mig. Jag blev givetvis väldigt shockad, för jag hade verkligen inte fått något brev om det. Så vi kom överens om en ny tid, tisdag nästa vecka klockan 12.30 i Stockholm. Så himla nice, all möda har gett sin avlöning. Så hiiiiiiiiiiimla skönt och roligt. GUUUUUUUUUUUUD. Sen blev jag idag dessutom med beröm godkänd i kompletteringsuppgiften från föregående kurs vilket ocokså var en sten lyft från axlarna. Vi har nu påsklov, och jag är ledig fram tills måndag, så det ska bli skönt att få ledigt så jag kan njuta lite av solen. Jag trivs som fan med min nya livsstil, jag går. Går, går, går, går. Jag går till och med in till stan! det tar ca en timme, enkel väg, men det är så himla skönt och så luktar det så gott utomhus. Träningen går också fort framåt, jag älskar känslan av träningsvärk i kroppen. Har tränat varannan dag nu i snart tre veckor, och trivs som fan med det, jag tar mig tid. Jag har också lyssnat klart på ljudboken; män som hatar kvinnor. Med andra ord ligger jag för en gång skull rätt i tiden. Jag brukar vanligtvis ligga en sisådär fem till tio år efter alla andra med sådant, men just den här gången har jag hakat på trendvågen. Känns skönt, för då kan jag delta i debatten om boken, och det tycks debatteras om den överallt. spännande bok för övrigt, och ljudbok är en underbart ljuvlig uppfinning. Man får akta sig så man inte blir förslappad och glömmer hur man läser bara.
I övrigt så har mitt intresse för miljö och samhällets hållbara utveckling, växt i stadig takt. I går hade vår lärare i konsthistoria ett föredrag om hållbar utveckling som var mycket intressant. Kulmen i föreläsningen var en film som jag tycker alla skall se. Filmen förklarar på ett mycket enkelt sätt hur vår konsumtion ser ut idag, och hur den förvidrigar sig över planeten. kolla på filmen och sprid den vidare, för det är vårt ansvar. Det låter moraliserande och predikande och uttjatat, men vilka ord ska man använda då? det är ju faktiskt vårt ansvar. Så, ta ansvaret du har på allvar och se filmen, du kommer häpna!

www.thestoryofstuff.com

Dessutom har jag kommit på att jag avskyr genusdebatten som försigår i massmedia. de tar för lätt på begreppet jämställdhet. Jämställdhet handlar inte enbart om kvinnorätt. Många har svårt att ta detta till sig, sorgligt nog. Jag såg en debatt på tv4 för några dagar sedan där man sålde in programmet under begreppet jämställdhet. Programmet handlade om våldtäktsfrågor, och man hade bjudit in två gäster, båda två från kvinnorättsorganisationer, och räknade jag gångerna som ordet; "kvinnor" nämndes under debatten, skulle antalet gånger uppgå till över 100. Det diskuterades länge och väl om hur det var viktigt att kvinnor fick tillgång till hjälp, att man vågade prata om kvinnors utsatthet och vikten av att bättra på lagstiftningen så att ingen kvinna skall känna sig rädd när hon går ensam genom stan. Inte en enda gång under debatten nämndes de våldtagna männens situation, eller männens utsatthet. Även om våldtagna män är betydligt färre än våldtagna kvinnor, så kan man fortfarande ställa frågan om det fucking spelar någon roll om det är en man eller kvinna som blir våldtagen? Gärningen är fortfarande lika vidrig. Jag tycker det är jävligt inskränkt att ta på jämställdhetsbegreppet som ett kvinnorättsbegrepp, för då glömmer man hälften av jordens befolkning. Jag gillar heller inte sättet som kvinnor porträtteras i media. Är de inte utfläkta på affischer utmed gatorna så är de våldtäktsoffer på aftonbladets löpsedlar. Överallt syns någon form utav kvinnoförtryck, men vem är boven i dramat? Och överallt uppstår moraldiskussioner i samtext med den specifika offerbilden i fråga, varesig det är annorktiska modeller eller wanja lundby wedin. Jag hävdar att man blåst upp det hela. Man har fucking själv skapat skillnaden mellan man och kvinna och man för traditionen bara vidare genom att diskutera skillnaden. Visst, det är synd om kvinnorna, men det är ta mig fan jävligt synd om männen också. När ska jämställdhet handla om individers lika värde, istället för om vem det är mest synd om? Just nu är det kvinnors tur att härska rampljuset. men rampljuset är en förrädisk scen. Debatten om männens bekymmer står och stampar i skuggan medans tv3 anordnar rosa bandet galan och hela sverige gråter ikapp med snyfthistorier på tv. Vad hände med det röda bandet? Bandet för aidsdrabbade, en folkgrupp så ofantligt mycket större än de med bröstcancer? Antar att det just nu helt enkelt bara inte är modernt med jämställdhet. Det är modernt med kvinnor. Kvinnor blir dock för den delen inte behandlade ved varesig rättvisa eller respekt, snudd på tvärt om. Jag ser på detta som ännu ett sorts övergrepp. Massmedia framställer en bild av en kvinna som är undergiven mannen, underbetald, sjukdomsdrabbad, våldtagen och otrygg. Rädda kvinnan, skänk en slant. Kvinnan är människa, och har väl för bövelen en egen ryggrad som hon värnar om. Hon behöver inte fler som tycker synd om henne, hon behöver bara rak och hederlig rättvisa liksom alla människor i vårt samhälle.
Lägg ner denna jävla debatten nu, Massmedia, och lär er vad begreppet jämställdhet egentligen står för. Just nu är det ett billigt utfyllnadsord som förlorat sitt värde.

Uh, förlåt, blev visst lite upprörd så här frampå natten. I den akademiska världen så lider man av att det jämt pågår någon slags katergorisering, utdelning av titlar. Jag gillar inte detta, det är slöseri med tid. För ingenting förändras av att man kommer på en titel för det, man gör det bara onödigt komplicerat. Nu ska jag nog fara i säng. kram och godnatt på er underbara människor!!!//H