En helt vanlig morgon.

Institutionen för Inredningsarkitektur och Möbeldesign, så heter det. Det låter ganska flott. I folkmun tar man förkortningen "I.A" till gagn. Tunnelbanan röda linjen mot fruängen. Timman är tidig men jag är inte, jag är sen. Jag jäktar och känner hur två portioner gröt, proteinshaken och knäckebröden med keso och kalkon hoppar oroligt upp och ned i svalget. Varför lär man sig aldrig. Den frågan lär jag ta med mig i graven. Mornarna är kyligare nu. Daggen ligger över bilrutorna när jag sneglar på dem genom det gyllene morgonljuset. Hösten smyger sig över en, långsamt men otvivelaktligen. Snart växer frosten över nyponriset och den fjäderlätta dimman från människornas andetag står som fontäner ur de jäktande stockholmarnas flämtande trynen. Jag virvlar runt och fångar en glimt av en stigande sol, ilsken och slagen, och så är hon borta. Den mörka storstadssilhuetten tornar sig mot skyn och kastar svarta slöjor över landskapet nedanför. Det nya mörkret är i antågande och jag vet genast, på bara bråkdelen av en sekund, att en ny tid är kommen. Jag märker att jag springer. Benen försvinner under mig och världen flaxar förbi i ett enda okontrollerbart kaos. Jag rasar och ur mig ljuder ett helt liv av samlade skrin av djupaste vansinne och galen eufori. Och plötsligt fattar jag grepp. Marken breder ut sig under mig, och jag känner hur jag andas. Ljuset spricker igenom de stängda springorna mellan ögonlocken och snart hör jag en röst om ropar: "Nästa station Telefonplan, Telefonplan!"

(När jag skrev det här inlägget lysnade jag på (sista två minutrarna): Sigur Ros - Untitled #8)
Kärlek!