Incidenter händer så ofta

Jag tillhör den kategori människor som gärna nynnar och så, sjunger ibland när jag är ensam för att få tiden att gå. men WHYYY OH WHYYYY, måste jag göra det så högt? Där cyklar jag och sjunger gabriellas sång för full hals (haha) och precis runt hörnet kommer killgänget som bara inte får komma. Det har dessutom hänt fler än en gång, fler än två.... fler än vad jag kan räkna på mina båda händer sedan jag flyttade till Växjö, lätt fler. Tunnlarna är värst... Det hörs om någon sjunger i en tunnel på lång väg. Synd att de är så lockande med så underbart ljuvlig akustik...Men, tunnlarna är värst... man lägger av "Nessun Dorma" för fulla stråkar i tunneln vid badhuset... Går ett par steg, och lagom tills jag kommer till "... PRINCIPESSAAAAAA" ser jag hur två gestalter rundar hörnet vid slutet av tunneln och börjar gå i mötande riktning i tunneln. "Ska jag hålla tyst, och låta den pinsamma tysntaden ta över?" "Ska jag fortsätta sjunga för att bevisa att jag inte alls tycker det är pinsamt..." "Vad gör jag?" ...Givetvis sjunger jag vidare! låtsas dock att jag lyssnar i mp3-spelare... Jag för handen metodiskt mot örat för att visa där faktiskt finns en ipod och att jag lyssnar väldigt intensivt. Jag går med gungande steg förbi paret och ut på andra sidan tunneln... Jag tackar gud för hans nåd, går vidare på min väg, minns att jag är osårbar, börjar sjunga igen, en tunnel till kommer, NEEEEESSSSUUUNNNN DOOOOOORRRMAAAAA, stövlar självsäkert in i tunneln med käften vid av dånande opera.................. I tunneln står en liten liten käppstöttad gubbe, eyes wide, och by the looks on his face har han hört alltihop.

Lär jag mig någonting av händelserna jag ständigt råkar ut för? Vad är liksom slutsatsen? Kommer jag förändra beteendet, eller acceptera att det ändå är ett ganska skönt sätt att leva? Hmm, kommer nog att fortsätta. Det är ändå ganska charmigt, lite. Någon slutsats har jag dragit, den att jag förmodligen av respektmässiga skäl är obligerad ta sånglektioner...slut