Ku klux klan, finns de fortfarande? Om man läser aftonbladet kan man snabbt konstatera att; ja, de rider ännu sina hästar genom träskmarkerna i sina avlidna mödrars bakgårdar. Fascinerande att när en del av världen blir mer och mer civiliserad och kärleksälskande, så finns där några som kompenserar för motaktionerna. Att vara tvär, där finns tydligen en kvot att fylla. Jag kände mig väldigt tvär idag, men tvär på ett rätt charmigt sätt, om jag får drista mig, jag gillar nämligen den sidan av mig... Jag är fylld av så många viljor att det direkt var helt värdelöst att försöka mig på skoluppgiften att rita en planlösning åt en barnfamilj på en herrgård. Det gick inte. Jag kastades mellan drömmar och verklighet och landade i en kompromiss, tråkighetens högborg. Tråkigt är en standard jag aldrig gillat. Sen spontanåt Caspar, Erika och jag pizza på Angelos vid Hornstull och Caspar sådde fröer i huvudet som jag kommer låta växa tills imorgon, grodda av sig på pappret. Stordådet är nära. Hoppet återvänder som ett glas vatten efter en svår törst. En gång när jag vaknade mitt i natten och var jättetörstig, låg jag länge och länge och väntade på räddningen; återsomnandet. Vad jag minns har jag aldrig varit så törstig förrut. När jag väl bestämde mig för att mjäkeriet var färdigt och väl gick upp och drack ett stort kallt glas, kände jag hur blodet kom tillbaka till huvudet, det blev varmt och öronen röddes och jag flämtade. Den känslan väntar mig imorgon, hukandes över mitt ritbord. Visst, där är mycket i skallen, och som vanligt har jag just allt där; i skallen. Jag har ännu inte fullfjädrat utvecklat mina antecknings/schemaläggnings/planeringsskills på pappersvara. Där är rörigt nu, som en byrå med omaka strumpor. Måste plocka upp sockorna och lägga dem i rad och räkna dem och bokföra dem och sedan röra ner dem i lådan igen, för, perfect is boring, och boring är en standard jag aldrig gillat.Hrundi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar