Får jag fresta med en fruktklubba...

Ya, middagen står och fräser sin melodi på spisen och det gör ödesbarnen också, ut ur mina högtalare tu. Minnen från ungdomsåren i ett testosteronstint helsingborg gör sig påminnt innan jag minns fridas sexymove och är på banan igen. Hit me, sjunger de, och så går beatet igång. Jag skakar röva bort mot spisen och tillbaka igen. Idag var dagen jag gjorde det, mina vänner. Aldrig mer ska ni tvingas se mig kisa efter klarhet. I slutet av veckan un-skrynklifyar jag mitt anlete för gott och blir med glasöga. Japp. Och när jag kom hem ringde el farso och skaldade om att en resa till Åre över mellandagarna nu är bokad och reseredo. Jag hoppas vi bilar, jag hoppas vi bilar. Det blir precis som old times. Vi fyller bilen med veckobohaget och två bigpack fulla med lösviktsgotte från willys, och så är vi vägarna beträdda i en sisådär åtta timmar eller så. Det är nostalgi. Det är härligt. Mina vänner. Konstiga tider råder. Saker och ting förändras hela tiden verkar det som. Morsan har flyttat från sin bostadsrätt där vi växte upp, och katten är avlivad. Pappas barndomskompis är bortgången sedan i måndags och pappa är själv också nyinflyttad i en lägenhet från villan där vi bott i fyra år. Vi i skolan har nya projekt och jag engagerar mig helhjärtat. B3, där vi ställde ut våra plankanstolar i fjol, ska ha ännu en utställning och vill ha med oss igen. Den här gången blir det kanske bara jag och Orre som ställer upp, men jädrar jag har en idé som rockar. Vi får se! Annars; Köpt proteinpulver och ämnar begynna användningen imorgon då också första ordentliga träningspasset på en tid, ska äga rum. Det är ett bryderi of mine. Träningen. Jag vill, men när oscar lockar med hembakt ute i flempan en solig söndag, tänker jag bannimej inte sitta och söla i en svettig gymlokal. Jag tror jag åt tio stycken, det var soulfood det:)
Henne