herre min gud.

En sådan morgon jag hade! Jag börjar med att tala om att jag försöv mig en och en halv timme. Vaknade en halvtimme innan lektionen började och då har jag en kvarts cykelväg till skolan. Slängde mig in i duschen, ut igen fort som faen. Det tog kanske en minut o trettio sekunder, nytt rekord! Sen klä på sig, fixa med matlådan som inte var klar, samla skolmaterialet o stoppa ner allti väskan, swooooosh, ute genom dörren på knappa 10 minuter. Kom bland dem första in i klassrummet, anfådd utav bara den. Den enda gången jag var snabbare var när Jag och Elisabeth skulle åka tillsammans ner från leksand till Göteborg för det var öppethus på HDK, och jag vaknade 5 min innan vi skulle gå. haha. det var en morgon utan dess like. vaknade i panik av att elisabeth ringer på telefonen, jag spelade dock som om ingenting var fel. Men så fort luren var på; Upp fort som ett skållat vårtsvin fanskap, in på dass, borsta tandhelvetena så skummet far över hela badrummet. Fort som fan fram med en väska, ner med allt i den. ut genom dörren på 5 min. Sen tog skådespelaren i mig vid. än till dessa dagar misstänker hon ingenting, höhö, men nu har jag outat det, så nu lär jag väl få det hett om öronen. Glömde necessären och såg ut som skit hela dagen vilket var mindre lyckat! På kvällen samma dag träffade jag Victor för första gången, haha. Han verkade ju gilla min rugged stil, så det kanske bara var tur att jag såg ut som en vandrande soptipp.

I alla fall... Ännu skummare än morgonen var drömmen jag tvingades genomlida inatt, den hemskaste dröm jag någonsin haft. På lektionen som följde först på morgonen var jag tvungen att anteckna ner drömmen på sista sidorna i min anteckningsbok för att jag aldrig skulle glömma den. Så här står det i min bok:

"Dröm jag hade inatt: 2008-11-30/2008-12-01. Gick i en matvarubutik. Alla får panik och börjar rusa ut. På något konstigt sätt går det upp för mig att en jättevåg skall slå till mot hela världen. jag springer ut på parkeringen, hela familjen är borta. Hittar Mikaela och Jessica i Mikaelas bil. Jessicca sticker iväg efter Frida. Mikaela börjar köra med bilen. Hon kör till kusten. Det är "klippig kust". Vi stannar bilen. Klipporna sträcker sig 100 meter upp från havet. Jag och Mikaela och något djur (kanske en teddybjörn) springer och letar efter saker man kan hålla sig fast i när vågen ska slå till. Vi hittar en massa hoppeborgar. Jag tycker de verkar osäkra så jag fortsätter och hittar ett gammalt övergivet stenhus som ligger precis vid klippkanten. jag hukar mig ner på golvet mittemot en vägg. Minuterna går. Jag kommer ihåg rädslan för döden. Var är alla, jag började tänka på alla jag älskar! I all skräck började jag försöka tänka att jag var tacksam för det livet jag levt. Det var bara att acceptera att jag skulle dö, och att alla andra också skulle det, dö. Att ingen var med mig. jag kunde inte trösta någon, och ingen kunde trösta mig. Satt på golvet helt ensam. Jag ville inte dö. Jag hade panik. Jag reser mig upp och tittar ut genom fönstret för att se om man kan se vågen. Jag ser vågen. Jag hukade mig ner igen och klämde armarna runt benen och blundade så hårt jag någonsin kunde. Den slår till mot klippan och huset typ 3 sekunder senare. Och vattnet sköljer och bombarderar över hela klippan och huset.
Jag lever. Jag ser vattnet yra runt utanför huset. Jag lever. Jag drabbas av chock. Väggen jag lutar mig mot rämnar, jag faller ner på stranden men landar mjukt. Drömmen slutar med att jag ser mig själv ligga där. Vid liv och allt är över. Senare på något sätt fick jag reda på att alla andra också överlevt. - det känns som om jag nu vet hur det känns sekunderna innan man dör. Andlöst verklig dröm. Vaknade i en yra av chock och hjärtslag."