Essäen har ett soundtrack.Till allt, men också kärlek till ingenting duger. Den är lika förunderligt dumsmart ändå. Den börjar vid origo och arbetar sig utåt, i ett okänt kosmos och är styrd av slumpen, såsom det verkar. För man blir ryckt ur gängorna gång på gång, och ibland blir man ledsen men alltid växer man. Men för att växa måste man släppa taget och låta benen rusa ut i det okända, du kan lite på att de tar dig till vattenhålet, men kanske bara genom andra marker och över andra stigar. Omvägar är välkomna, och glöm aldrig att vi inte har brottom, döden kommer inte tidigare för det. Omvärdera, blunda och släpp tyglarna och lockas av det förbjudna, det dumma och det nya. ta chanserna, för de kommer förmodligen bara en gång. Ta riskerna, för du lär dig bara om du misslyckas. Men våga säga nej, och gör det tills du upptäcker att det är du som bestämmer över din egen lycka. Men våga säg ja oftare. Vännerna är främst att älska, men för det kommer de älska dig tillbaka, släpp dem in och bjud dem dina sagor så gör de lika dant. Ibland träffar man någon som man håller extra hårt i och det är bra, men ägd blir man aldrig av någon annan än sig själv, och det gäller båda, alla, alltid. Finn tryggheten i att vara nöjd med det mediokra, för ytterligheterna sörjes och hyllas bara av fåfängan, girigheten och längtan efter mer, ytterligheten mera mest nås genom andra dörrar. Fy fan, och våga var pretentiös. Pretentiositet är bara pretentiositet om den är sagd ur en oärlig trut. Jag pratar till er av ärlighet och i beskrivandet av dessa stigar duger bara klyschor, enkom. ENKOM Kärlek.
Varför? Cause I'm driving one of your cars! Första essäen om Kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar