Sudden suddig death

Inga bilder göro sig själv, verkligheten rättvis! Här kommer därför en craftad stämningsbild. Gör sig beredd, känn in den, och minns den för bakom glasögona finns samma jag, bara, en gnutta mer skarp än innan. Over and out.

Ku klux klart man hänger med

Ku klux klan, finns de fortfarande? Om man läser aftonbladet kan man snabbt konstatera att; ja, de rider ännu sina hästar genom träskmarkerna i sina avlidna mödrars bakgårdar. Fascinerande att när en del av världen blir mer och mer civiliserad och kärleksälskande, så finns där några som kompenserar för motaktionerna. Att vara tvär, där finns tydligen en kvot att fylla. Jag kände mig väldigt tvär idag, men tvär på ett rätt charmigt sätt, om jag får drista mig, jag gillar nämligen den sidan av mig... Jag är fylld av så många viljor att det direkt var helt värdelöst att försöka mig på skoluppgiften att rita en planlösning åt en barnfamilj på en herrgård. Det gick inte. Jag kastades mellan drömmar och verklighet och landade i en kompromiss, tråkighetens högborg. Tråkigt är en standard jag aldrig gillat. Sen spontanåt Caspar, Erika och jag pizza på Angelos vid Hornstull och Caspar sådde fröer i huvudet som jag kommer låta växa tills imorgon, grodda av sig på pappret. Stordådet är nära. Hoppet återvänder som ett glas vatten efter en svår törst. En gång när jag vaknade mitt i natten och var jättetörstig, låg jag länge och länge och väntade på räddningen; återsomnandet. Vad jag minns har jag aldrig varit så törstig förrut. När jag väl bestämde mig för att mjäkeriet var färdigt och väl gick upp och drack ett stort kallt glas, kände jag hur blodet kom tillbaka till huvudet, det blev varmt och öronen röddes och jag flämtade. Den känslan väntar mig imorgon, hukandes över mitt ritbord. Visst, där är mycket i skallen, och som vanligt har jag just allt där; i skallen. Jag har ännu inte fullfjädrat utvecklat mina antecknings/schemaläggnings/planeringsskills på pappersvara. Där är rörigt nu, som en byrå med omaka strumpor. Måste plocka upp sockorna och lägga dem i rad och räkna dem och bokföra dem och sedan röra ner dem i lådan igen, för, perfect is boring, och boring är en standard jag aldrig gillat.
Hrundi

Får jag fresta med en fruktklubba...

Ya, middagen står och fräser sin melodi på spisen och det gör ödesbarnen också, ut ur mina högtalare tu. Minnen från ungdomsåren i ett testosteronstint helsingborg gör sig påminnt innan jag minns fridas sexymove och är på banan igen. Hit me, sjunger de, och så går beatet igång. Jag skakar röva bort mot spisen och tillbaka igen. Idag var dagen jag gjorde det, mina vänner. Aldrig mer ska ni tvingas se mig kisa efter klarhet. I slutet av veckan un-skrynklifyar jag mitt anlete för gott och blir med glasöga. Japp. Och när jag kom hem ringde el farso och skaldade om att en resa till Åre över mellandagarna nu är bokad och reseredo. Jag hoppas vi bilar, jag hoppas vi bilar. Det blir precis som old times. Vi fyller bilen med veckobohaget och två bigpack fulla med lösviktsgotte från willys, och så är vi vägarna beträdda i en sisådär åtta timmar eller så. Det är nostalgi. Det är härligt. Mina vänner. Konstiga tider råder. Saker och ting förändras hela tiden verkar det som. Morsan har flyttat från sin bostadsrätt där vi växte upp, och katten är avlivad. Pappas barndomskompis är bortgången sedan i måndags och pappa är själv också nyinflyttad i en lägenhet från villan där vi bott i fyra år. Vi i skolan har nya projekt och jag engagerar mig helhjärtat. B3, där vi ställde ut våra plankanstolar i fjol, ska ha ännu en utställning och vill ha med oss igen. Den här gången blir det kanske bara jag och Orre som ställer upp, men jädrar jag har en idé som rockar. Vi får se! Annars; Köpt proteinpulver och ämnar begynna användningen imorgon då också första ordentliga träningspasset på en tid, ska äga rum. Det är ett bryderi of mine. Träningen. Jag vill, men när oscar lockar med hembakt ute i flempan en solig söndag, tänker jag bannimej inte sitta och söla i en svettig gymlokal. Jag tror jag åt tio stycken, det var soulfood det:)
Henne

Kissen som var med oss en stund.

Om jag skulle lägga min hand på din mage, skulle den vara kall. Om jag skulle lyssna på ditt hjärta och dina andetag skulle jag höra marken skaka från under dig, för du är tystad. Om jag skulle söka efter dig springandes över ängen bakom huset, skulle jag finna dig alldeles still, för du är stoppad. Dina ögon svala och din blick för evigt stängd. Tack. Hoppas solen på andra sidan horisonten lyser dina vägar ljusa evigt härliga. Tack, även om du inte kan mina ord.

2001; Last log of Cap. D. Bowman

...

-"The thing's hollow—it goes on forever—and—oh my God—it's full of stars!"

The stargate collapsed into a twisting emptyness filled with the scheme of a million flashing fluorescent lights, and Captain David Bowman was gone forever...



CHAPTER 52
-At stargates end-



------------------------------------------------------------------------------------

Maybe-pile

Har en gay old mornin', med långsamtgående fortskridning. Ska jag skolvägar fara, eller bli hemma och fixa med bestyren vardagen skänker mig. Frågorna hopar sig - jag lägger dem i en maybe-pile och väljer ut en i taget. Men inte nu, för nu är det dans dans dans. Pussycat Dolls (!?) skränar ur de nyanlända högtalarstyckena och det gungar i min datorstol och allt känns aning burleskt och udda, haha. Ärligen så! Och också, ikväll kommer jag att ha sålt min första tingest över blocket. Bordet och stolarna jag så hårt marknadsförde, de låga ni vet, de är soon to be pushing up the daisies. Passed on. Någon trevlig snubbe vid namn David Lindau skickte mig mail och proklamerade sitt intresse. Jag får en tjuga, och han får bord och stolar. Rättvist och utan ocker. Som det ska vara. Min förhoppning är att där kommer finnas en Stockholmsunge som kommer klättra och knåda bordet och stolarna med sin kärlek. Nu dags för maybe-pilen (kanske-högen). Into the abyss. Kyss
//H

Bonne

Föddes i en bonnabasker, därför gillar jag bonnasaker som äppelpaj. Hellre ett riv mot kinderna än ett mindre, och gärna lite obekvämt och nött när vi ändå håller på. Det ska tusan i mig kännas att man begagnar dagarna de sina. Även om det blivit allt mer legitimt att göra sig ytterlighetsbekväm allt frekventtaligare, som tex den tossiga idén att binda fast en sängstump i ena änden på soffan eller all dennna kuddhets som överväldigar min förvåning invid somliga cafébesök. Har vi så beniga rumpämnen nuförtiden att man måste prinsessanpåärten-fjäska den till tystnad eller sitter jag och kämpar mot kuddhavet i onödan? Tacka vet jag bönnerna som tar sitt kaffe på höbalen och silart genom en sockerbit i tännerna på vägen ner. En gnutta hardcore, bara en gnutta tack. Jag klagar inte egentligen, jag säger bara att behöver inte jag behöver Boel, 28, i eskilstorp förmodligen inte heller. Ja tusan i mig vad det ska fjäskas där ute. Jag ska också fjäska lite nu innan sängen kallar mig till sin lott. Fötterna ska få sig en omtanke, något så underbart som. Sen kallar jag det för en dag och lägger locket på. Det var en bra en, tack!
Hopp