Det där med att vara sambo...

Ofta får man höra av vänner och bekanta att de ska flytta ihop med sina respektive. Gärna så snabbt som möjligt. Det tillhör också tradition att när man har flyttat in, ska man sen också gå på ikea, man ska smycka sin omvärld. Kanske ny soffa? "Grönt, vad säger du om grönt tyg på soffan älskling?" Det dröjer inte heller länge förrän man börjar köpa hem en massa viner och chips och godis, det så kallade sambosyndromet som vi nog alla känner igen. Man skaffar sig kanske favoritplatser vid köksbordet, en egen sida av den nya dubbelsängen man köpt.
Jag vet inte riktigt. Jag personligen har aldrig varit i en sådan situation själv, aldrig funnits möjligheten för mig att stadga det klassiska sambolivet. Sambolivet, varför? För vissa räcker det tydligen inte med att den man säger sig själv älska finns till. Man ska föra sin respektive fysiskt sätt närmre sig själv, binda denne till sig med en massa prylar och vackra ytliga saker. Många gånger har jag sett detta, och det verkar som om de i samboförhållanden lider av det klassiska dåliga självförtroendet, rädslan för att vara ensam, längtan efter bekräftelse och strävan efter det perfekta. Det verkar nästan som om kärleken får ge plats åt det egna allsmäktiga egot, och den egna strävan av att bli sedd, tillfullogjord och älskad osv. Därtill har man i regel skyhöga krav på den andre. Gnäll, är det man oftast hör när en sambovän ringer, om små patetiska skitsaker. Man binder hela sin samvaro runt sig som en enda gigantisk roterande galaxspiral med sig själv i centrum. Detsamma gäller giftermålet! Hur kommer det sig att kärleken inte räcker som den är. Måste man alltid pryda den med en massa onödig skit?
Människor gillar i regel inte att tänka utanför lådan. Man följer gärna strömmen om man kan, som en död fisk i Torneälv. Man har sitt liv uppstyltat på papper från sitt första skrik till sitt sista. Man gör precis det man förväntas, och finner stolthet att man klarade av att vara precis som alla andra. För det är vad man vill, vara som alla andra, passa in. Så har det alltid varit.

Jag har nu, personligen, ett distansföhållande. de fysiska omständigheterna kräver det eftersom han bor i Göteborg och jag bor i Växjö. Det funkar skitbra. Visst, man saknar varandra ibland, men ofta så krävs inte mer än ett samtal för att man ska känna sig som på toppen av ett berg igen. Förväntanslös, ohämmad, spirituell, ömsesidig och genuin kärlek.