RYMDEN

Har kommit på en konsekvens. Nu, alldeles just. Det råkar ha blivit som så, helt enkelt, att jag drar mig hit och här till orda när mina invärtes belöningssystem firar. Firar vad som hälst, egentligen. Det är då jag, drar ut vårtan med roten, om en får drista sig till äckliga metaforer. Ja, och just nu är en sådan stund, just nu, ett vaket och fullständigt medvetet tillstånd och allt som finns är de ekande skallrande tonerna från ett pianosolo som klämts in i i slutet av DJn Deadmau5's episka stycke 'Raise your weapon'. Det skallrar. Även när musiken tystnar, och ögonen är fuktiga. Allt är bara... och inom mig känner jag ett klot av sjudande fullständig vilja. Vad jag vill ha, jag tar...and I take it all. Fyller alla skålar. River alla murar. Kliver vidare... RYMD

min ism

är/var/blir slutligen och äntligen konstaterat så alltså en hippie. En ism jag alltid hyst enorm omedveten respekt för, men som jag i dagarna upptäckte och tog mig kärleksfullt an. Jag respekterar deras sagor, för dem handlar nästan alltid om människor. Människor och vad som är oss kärast. De handlar om kärlek och deras lott är att leva med sorgen över livets korthet i en god värld där varje främling är en vän, och varje vän är älskad, och varje älskad är sörjd. Att sörja är att minnas vad som förde en framåt, vidare, rusandes med ögonen hårt bundna och händerna famlandes genom en sandstorm av sanningar och lögner och sedan sortera kornen beigha från bruna.

.into the wild

Relax – Relax Ocean Waves

Kära o du kära, varför är vemodet så vackert. Varför är så mycket av vad jag tycker allra mest om sprunget ur en källa av tvivel. jag är en åskådare och en deltagare i någonting jag inte förstår, jag kan bara lyssna på mina sinnen och känna hur dem flyttar mig, intuitivt och planlöst i rörelse, som om gasen var i botten men jag har släppt ratten och stirrar utåt utan att förstå vad jag ser. är det min mänsklighet som gör mig förundrad. Är det min förundran som säger åt mig att gå, strö mina sinnen över världen, se höga berg inifrån, mig själv utifrån. Om där fanns något att lita på någonsin, vore det inte lusten. Lusten att se klarare och längre, känna. Jag tror det.

den gamle och havet.

De enda sanningarna som betyder någonting är dem man tror på, andra faller bort och dör och man minns dem inte ens. Det är när man blivit övertygad om en sanning som man börjar skapa sin värld och sig själv utifrån sin högst intressevis anskaffade bank av sanningar. Därför tror jag att människor hamnar där dem hör hemma på något sätt. Man bygger sig själv av små favoriter och lär sig se på världen genom denna legofasad som i grund och fond är ens sonika trygghet, vad som backar upp en när man tvivlar och manar på framåt, knarkar ner en fullständigt av lycka och störtar som en lavin när de undre lagren rycks undan. Det är lätt för mig att förstå varför människor hänförs av sagor. Man sätter sig själv i ett läge där man accepterar vad som än händer, och världen blir då varken mer eller mindre, den är obestridligt abstrakt och man finner sina egna vägar att beskriva den. Sanningarna om världen samlar sig på hög och jag tror man är en klokare människa om man är öppen för dem. Detsamma gäller för musik, film, teater, dans och konst uti den allra minsta kulturförgrening. Kultur gör smart av dum, en tes jag håller som sanning tills murarna faller.

Fylld

Tar det lugnt, andas det där extra andetaget och sölar lite extra. Gör lite mer av varje sekund, låter dem gro frodiga så att där snart kan bli ett vildvuxet snår av själsrespekt. Som verktyg använder jag svårmodet, romantiserar det och höjer det till det enda rätta. Befinner mig mellan raderna, sitter med bena i kors i min morgonrock och rufus wainwright sjunger medans den molniga himlen blåser förbi de öppna fönstrena. Själv sitter jag och virkar ömsom koncentrerat, ömsom njutet av att där inte finns några mål i sikte. Andas det där extra och känner att lungorna nu fylls ner till botten, och kaffet smakar ljuvligt. Jag virkar vidare. det blir vackert. Undrar om man ser i virkningen, likt ringarna i ett trädsnitt, hur jag var/är. I så fall är det desto vackrare. Livet bjuder på både det ena och det andra, och gillar man inte läget kan man få eviga sår. Människor kommer, människor går. Vissa ser man aldrig igen. Tankar till Oscar och hans familj, i sorg över en mist älskad mormor. Vackert så jag nästan gråter över hur gott det är att älska och bli älskad. Jag virkar vidare.

ergo sum

summan av ego, är ergo sum. som man förum skaldade, med ett rungande cogito som inledning. Man tänker därför är man, sägs det. Jag tänker, men jag tänker stundom inte särskilt mycket eller för den delen klart. Därför är det ibland bra om jag drar mig till att konkretisera vad som egentligen försigår. Hur tänker du Henrik, finns där saker du bör ta vara på och finns där saker du bör justera. Just för några dagar sedan kom jag på en sanning som var för bra för att glömma bort och begav mig nattetid 03 ur skrotsängen upp i en bröstvårtenypande kall lägenhet. Där satt jag, som i en ö av ljus mitt i ett evigt mörker som tog vid där lampans ljuskägla klingade av. Ljuset föll ned över den nyuppslagna blanka ljust beiga sidan i min allt-i-allo-skiss/tankebok jag öppnat i mitt knä. Jag satte pennspetsen mot pappret och såg hur den svarta vätskan skar genom det ljusa pappret. Jag satt nog en bra stund, och antecknade mina egna sanningar, de var nog flertaliga. Med benen och fötterna i ljusön och överkroppen vilandes i den mörka världen, stirrandes upp på en ljust blå grynande himmel drog jag mig tillbaka till sängen och somnade om.

200 st