
De enda sanningarna som betyder någonting är dem man tror på, andra faller bort och dör och man minns dem inte ens. Det är när man blivit övertygad om en sanning som man börjar skapa sin värld och sig själv utifrån sin högst intressevis anskaffade bank av sanningar. Därför tror jag att människor hamnar där dem hör hemma på något sätt. Man bygger sig själv av små favoriter och lär sig se på världen genom denna legofasad som i grund och fond är ens sonika trygghet, vad som backar upp en när man tvivlar och manar på framåt, knarkar ner en fullständigt av lycka och störtar som en lavin när de undre lagren rycks undan. Det är lätt för mig att förstå varför människor hänförs av sagor. Man sätter sig själv i ett läge där man accepterar vad som än händer, och världen blir då varken mer eller mindre, den är obestridligt abstrakt och man finner sina egna vägar att beskriva den. Sanningarna om världen samlar sig på hög och jag tror man är en klokare människa om man är öppen för dem. Detsamma gäller för musik, film, teater, dans och konst uti den allra minsta kulturförgrening. Kultur gör smart av dum, en tes jag håller som sanning tills murarna faller.
1 kommentar:
den gamla och havet är en underbart film!
Skicka en kommentar