...

Du fantastiska liv, himmel vad jag älskar dig! Du är ett outgrundligt mysterium, fullkomligt oerhörd i din bottenlösa skönhet. Spröda liv, vi värnar och vill så mycket och du kommer krossas en dag, men ett kärleksfullt hjärta kan varsamt plocka spillrorna och få dig hel och klar och ny. Ibland är man säker, och du banar väg över nyfödda landskap och man hör vågor rulla in över en öde strand och avlägsna måsar skriker från en molnburen sommarhimmel, och allting som känns är det egna hjärtats slag. Älskade, du finns, jag stirrar dig i ögonen när jag andas, men du svarar inte, du yr iväg och allt som finns kvar är tanken om att du andades tillbaka. Snart ska också min tanke lämna, yra upp i vinden och blåsa ut över havet där mina minnen finns någonstans, och jag skall lämna denna plats för att kanske aldrig komma tillbaka. Jag fylls av en tveksamhet, samtidigt som jag redan insett att jag aldrig ens hade några val. Man kan bara stå brevid och se sig själv hända. Ibland glömmer man bort, men man skall snart igen minnas, för du låter dig inte vänta även om du låter mig vänta då och då, ibland i en hel evighet och ibland längtar man efter tystnaden. Livet blåser över en och gör vad det vill med en, och snart finns där inget mer.
Det är ett kaos, en dröm, en sanning och en lögn, en verklighet fylld med en absolut närvaro och en skenande tvekan. Du fyller mig med hopp och du tar den tillbaka. Du fyller mig med kärlek och ser tyst på när den slits ifrån mig. Jag kommer nog aldrig att förstå mig på dig, men jag älskar dig verkligen, av hela min samlade vakenhet, jag älskar dig! Kärlek