.into the wild

Relax – Relax Ocean Waves

Kära o du kära, varför är vemodet så vackert. Varför är så mycket av vad jag tycker allra mest om sprunget ur en källa av tvivel. jag är en åskådare och en deltagare i någonting jag inte förstår, jag kan bara lyssna på mina sinnen och känna hur dem flyttar mig, intuitivt och planlöst i rörelse, som om gasen var i botten men jag har släppt ratten och stirrar utåt utan att förstå vad jag ser. är det min mänsklighet som gör mig förundrad. Är det min förundran som säger åt mig att gå, strö mina sinnen över världen, se höga berg inifrån, mig själv utifrån. Om där fanns något att lita på någonsin, vore det inte lusten. Lusten att se klarare och längre, känna. Jag tror det.

den gamle och havet.

De enda sanningarna som betyder någonting är dem man tror på, andra faller bort och dör och man minns dem inte ens. Det är när man blivit övertygad om en sanning som man börjar skapa sin värld och sig själv utifrån sin högst intressevis anskaffade bank av sanningar. Därför tror jag att människor hamnar där dem hör hemma på något sätt. Man bygger sig själv av små favoriter och lär sig se på världen genom denna legofasad som i grund och fond är ens sonika trygghet, vad som backar upp en när man tvivlar och manar på framåt, knarkar ner en fullständigt av lycka och störtar som en lavin när de undre lagren rycks undan. Det är lätt för mig att förstå varför människor hänförs av sagor. Man sätter sig själv i ett läge där man accepterar vad som än händer, och världen blir då varken mer eller mindre, den är obestridligt abstrakt och man finner sina egna vägar att beskriva den. Sanningarna om världen samlar sig på hög och jag tror man är en klokare människa om man är öppen för dem. Detsamma gäller för musik, film, teater, dans och konst uti den allra minsta kulturförgrening. Kultur gör smart av dum, en tes jag håller som sanning tills murarna faller.

Fylld

Tar det lugnt, andas det där extra andetaget och sölar lite extra. Gör lite mer av varje sekund, låter dem gro frodiga så att där snart kan bli ett vildvuxet snår av själsrespekt. Som verktyg använder jag svårmodet, romantiserar det och höjer det till det enda rätta. Befinner mig mellan raderna, sitter med bena i kors i min morgonrock och rufus wainwright sjunger medans den molniga himlen blåser förbi de öppna fönstrena. Själv sitter jag och virkar ömsom koncentrerat, ömsom njutet av att där inte finns några mål i sikte. Andas det där extra och känner att lungorna nu fylls ner till botten, och kaffet smakar ljuvligt. Jag virkar vidare. det blir vackert. Undrar om man ser i virkningen, likt ringarna i ett trädsnitt, hur jag var/är. I så fall är det desto vackrare. Livet bjuder på både det ena och det andra, och gillar man inte läget kan man få eviga sår. Människor kommer, människor går. Vissa ser man aldrig igen. Tankar till Oscar och hans familj, i sorg över en mist älskad mormor. Vackert så jag nästan gråter över hur gott det är att älska och bli älskad. Jag virkar vidare.

ergo sum

summan av ego, är ergo sum. som man förum skaldade, med ett rungande cogito som inledning. Man tänker därför är man, sägs det. Jag tänker, men jag tänker stundom inte särskilt mycket eller för den delen klart. Därför är det ibland bra om jag drar mig till att konkretisera vad som egentligen försigår. Hur tänker du Henrik, finns där saker du bör ta vara på och finns där saker du bör justera. Just för några dagar sedan kom jag på en sanning som var för bra för att glömma bort och begav mig nattetid 03 ur skrotsängen upp i en bröstvårtenypande kall lägenhet. Där satt jag, som i en ö av ljus mitt i ett evigt mörker som tog vid där lampans ljuskägla klingade av. Ljuset föll ned över den nyuppslagna blanka ljust beiga sidan i min allt-i-allo-skiss/tankebok jag öppnat i mitt knä. Jag satte pennspetsen mot pappret och såg hur den svarta vätskan skar genom det ljusa pappret. Jag satt nog en bra stund, och antecknade mina egna sanningar, de var nog flertaliga. Med benen och fötterna i ljusön och överkroppen vilandes i den mörka världen, stirrandes upp på en ljust blå grynande himmel drog jag mig tillbaka till sängen och somnade om.

200 st

iset

jodå såatte

Har skissat färdigt för terminen. Sommaren bereder ut sig som ett mysterium. jag ser inga konturer ännu. Det är lite spännande sådär. Imorgon börjar ett nytt äventyr då jag blir med sambo. Ja, eller oj nu blev det sådär härdsmälta igen, för det är så mycket jag vill få sagt, där har hänt så mycket. men jag nöjer mig med en nulägesrapport . Jag sitter här i min nedsuttna datorstol o svettas en torsdagskväll och tänker tillbaka på året. De snarast flimrar förbi. Nästa år vid den här tiden har jag en kandidatexamen i inredningsarkitektur & möbeldesign och jag är jobbworthy, känns skumt och roande på samma gång. Från och med nästa år är jag värd över 25 tusingar i månaden för att sitta o svettas i någon annans datorstol. Innan dess är det dock ett exjobbs om måste göras. Jag har många uppslag och tankar om vad jag vill göra, och jag har nog för första gången insett att jag har en process jag kan lita på. Kadish, tack för den. typ äntligen! Henrik vet att Henrik får jobbet gjort. Nu lyssnar jag på Cardigans och nöjer mig med att stirra ut i det svala mörkret. det duger så jävla hårt!