ett år

Arbetsuppgift till Konstfack

Imorgon blir jag 22 år, eller rättare sagt, jag har varit 22 år i 44 minuter. Förra året hade vi en dunderfest med långbord i trädgården, rökmaskiner, stroboskop och blinkande färglampor och kvarterets ljudligaste dunka dunka. Ett år. Var var jag för ett år sedan? Vilken människa var jag då? Vilka människor var ni? jag kände inte ens alla av er, många av er blev nya människor i mitt liv under detta året. Det har varit ett händelsefullt år, fullt av sagor om människor. underbara sagor, vackra sagor, tradgedier och komedier. Jag minns dem alla, och tackar er för att ni finns till. När jag senare lägger mig ner i sängen för att sova skall jag läsa minnena om sagorna om er och somna med ett leende över ansiktet. Ni gör världen till ett mysterium, ett fantastiskt kaos, en sorglös dröm av lycka och kärlek. Lev länge och lyckligt, så gör jag detsamma. Godnatt! kärlek

Vem är du och vem är jag och vem är han mitt emellan?

Det har hänt en hel del saker, bloggkompisar, och det mesta känner ni nog redan till. För mig är det en personlig tradgedi. Den senaste tiden har varit hjärtskärande och svår och jag vet inte, inte helt säkert, om jag är samma människa längre. Vad har jag kvar, och vad har jag förlorat? Jag vet ingenting, vem den nya jag är får framtiden utvisa men just nu är han en främling. Det är inte det att jag inte känner, kanske tänker jag bara inte längre lika klart som jag gjorde innan. Jag känner mig så pass svårdefinierad att jag många gånger varit inne här på bloggen för att skriva ett inlägg, för jag har så många känslor som jag behöver uttrycka, men de hopar sig i händerna och sänder ingenting annat än en suck över tangentbordet. Börjar jag kanske få det där duktighetssyndromet, är det också därför jag tränar på gymmet hela tiden? Vid min gud, låt mig slippa behöva imponera. Jag borde veta bättre än så. Take it or leave it, Henrik!
Det har hänt en hel del saker, men vilken typ av människa vore jag om jag inte tillät mig själv vara känslosam över dem. Känslor är okej, och de är fucking underbara. Igen blir jag häpen, över hur vacker världen är. Tänk så vackert att man får sörja kärleken, att man får sakna den och minnas den, känna ömhet och vördnad inför den. Det är väl så man riktigt säkert vet att den verkligen betydde någonting för en.
Tack för att ni finns, underbara människor! Ni betyder världen för mig! Kärlek!